onsdag, juni 14, 2017

Några erfarenheter rikare - ett svängningsförsök av babyn

Första gången jag på riktigt var in på sjukhus var i samband med Elias födelse. Min kännedom om sjukhusliv innan det var lyckligtvis ringa. Så när jag igår (i vecka 36 + 1) skulle till sjukhuset för att försöka svänga på babyn, som ligger med huvudet uppåt, såg jag det som en exkursion. Lite nervös var jag, men mest nyfiken.

"Ingen spabehandling"

Jag hade fått några utlåtanden om svängningsförsöken på förhand:
"Inte alls smärtsamt."
"Inte någon spabehandling. Det kan kännas obehagligt."
"Det ska inte göra ont, men det kan kännas obehagligt."
"Inte så farligt som folk säger, men inte är det någon spabehandling."

Därtill hade jag en mardröm om svängningsförsöket, men i mitt vakna tillstånd förstod jag att det omöjligen kunde gå till på det sättet.

Svängningsförsöken gjorde ungefär så ont som jag hade kunnat föreställa mig. Att tänka sig att det inte alls skulle göra ont när någon knådar en uppsvälld gravidmage hade varit naivt. Så pass ont gjorde det att sängkanten fick sig en behandling av mina nävar. Men det gjorde inte heller mer ont än man skulle föreställa sig. Med flera pauser mellan svängningsförsöken, och utan att hålla på i en evighet var det helt uthärdligt. Så nu låter mitt eget utlåtande:

"Lite smärtsamt, men hanterligt."
(Nu i efterhand förstår jag inte vad som menades med obehagligt i de utlåtanden jag fick/läste. Det var inte alls obehagligt på något skrämmande vis, bara rätt och slätt lite smärtsamt.)

Fick lära känna babyn mera

Det positiva med besöket var att jag fick lära känna babyn lite bättre, och mitt eget tillstånd. Babyn väger nu 2,7 kg (Elias vägde vid födseln en vecka senare 3,1 kg), vattenmängden är inte speciellt stor (förra gången var mängden riklig och Elias föddes tre veckor för tidigt) och jag är öppen 1 cm. Om det sistnämnda är positivt eller negativt vet jag inte. Läkaren tog ingen speciell notis om det, och själv är jag glad att det inte kommer att behövas en massa arbete för att få mig att öppnas den första centimetern.

Efter vändningsförsöket kontrollerades att babyns hjärtljud såg bra ut. Det visade sig att jag på dessa ca 20 minuter hade fyra små sammandragningar, av vilka jag kände av en. Nu när vändningsförsöket var över kändes det faktiskt nästan som att befinna sig på spa - helt i lugn och ro, utan förpliktelser, fick jag i min ensamhet sitta och läsa Allers i ett rum med utsikt över Vasas vackra strandlinje. Inte alls något att klaga över.

Till problemet

Så hur gick vändningsförsöket då? Nä, det lyckades inte. Innan sjukhusbesöket hade jag nästan önskat att försöket inte skulle lyckas - ett kejsarsnitt lät lockande när man varit med om en förlossning. Men när läkaren började räkna upp riskerna med kejsarsnitt började jag intensivt önska att babyn skulle svänga sig och att jag skulle få genomgå en helt vanlig förlossning.

Jag fick en ny tid till nästa vecka. Min kusins barn svängde sig mellan de två vändningsförsöken, så där ligger nu mitt hopp. Babyn var ytterst livlig hela dagen igår, men tyvärr känner jag igen rörelsemönstren, fötternas position har inte ändrat.

Till nästa vecka gäller det att läsa på så mycket som möjligt om sätesförlossning och kejsarsnitt att jag kan göra ett nyktert val. En sätesförlossning skrämmer vettet ur mig. Hur mycket spricker man? Babyn ska fort ut, annars finns risk för syrebrist. Inte lugnande för mig som senaste gång tog lite väl god tid på mig med krystandet eftersom jag på grund av smärta och panik vägrade trycka på allt jag kunde. Å andra sidan var riskerna med kejsarsnitt fler än jag hade räknat med. Summa summarum tror jag att rädslan för sätesförlossning kan få mig att välja kejsarsnitt. Det låter som att sätesförlossning kan gå hur bra som helst, men om det inte gör det kan skadorna vara stora, större än vid kejsarsnitt.

En till exkursion - magnetröntgen

Jag fick en överraskning igår också. Jag skulle inte endast få bevittna ett vändningsförsök, jag skulle också komma att få prova på magnetröntgen. Eftersom babyn inte svängde på sig antog jag erbjudandet om att undersöka min kropps möjligheter att genomgå en sätesförlossning.

Eftersom jag inte har någon svår sjukdom, eftersom benen for in först och huvudet låg riktigt nära ingången till trumman och eftersom trumman var ganska rymlig, kändes det inte alls så obehagligt med denna röntgenform som jag hade tänkt mig. Mitt största problem var rädslan för att jag som gravid skulle kunna bli illamående av att ligga på rygg. Men med sköterskans försäkran om att jag i sådana fall skulle få komma ur trumman försökte jag andas i lugn och ro. Mitt näst största problem var hur jag skulle kunna ligga stilla när sången "You're the one that I want" började spelas i mina hörlurar.

Några framtidsscenarier

Eftersom babyn ligger med baken neråt fick jag den inte alltför trevliga upplysningen om att jag vid en eventuell vattenavgång behöver åka liggande in till sjukhuset, alltså då troligtvis med ambulans. Jag borde ha frågat mera om hur pass mycket jag kan vara i rörelse, för nu är det lite oklart för mig vad jag får och inte får göra vid en vattenavgång. Borde jag ha telefonen i koppel så att jag kan dra den till mig istället för att springa och hämta den? Får jag gå och öppna dörren när ambulanspersonalen knackar på, eller ska de bryta sig in?

Jag har redan lyckats måla upp några framtidsscenarier som inte är alltför smickrande.

1) Jag och Elias sitter på bussen till Karleby och någonstans ute i skogen går vattnet. Jag får generat lägga mig ner på någon bänk och ropa "Heej, busschauffören! Nu får ni stanna och ringa efter ambulansen!" Jättekul ...

2) Jag och Elias sitter i bilen på väg till Vasa. Vattnet går just innan första avtaget till Smedsby. Jag parkerar panikartat vid vägrenen. Jaha, var ska jag ligga? På växelspaken? Ringer ambulansen, sedan Anders. Ambulansen kommer. Elias förstår ingenting och kommer chockerad med mig i ambulansen.

Även om Elias förlossning började med (riklig) vattenavgång tror jag inte att den här förlossningen behöver få samma start, främst eftersom jag inte har mycket vatten den här gången. Eller så hamnar vi i det värsta scenariot av alla.

3) Ööh, var det där en vattenavgång?

Inga kommentarer: