onsdag, september 16, 2015

Varför jag inte är feminist

Sedan jag omformade bloggen har de tre sidokategorierna negligerats fullständigt. Idag ska jag se till att det blir ett brott i kontinuiteten.

Det här inlägget kommer att beskriva varför jag inte kallar mig feminist. Jag har länge tänkt att jag borde skriva det här inlägget, men jag har saknat en fullständig förklaring. Nu när ämnet inte känns så aktuellt längre i mitt liv känner jag att jag kan komma med en förklaring. Lite typiskt, men jag anar att ämnet fortfarande är aktuellt ute i samhället. Rakt från början vill jag säga att det här är hur mina tankar ser ut just nu. Mina tankar kan se annorlunda ut om några år, och om de gör det hoppas jag att de står i närmare samklang med vad Bibeln säger.

Det värsta i det här sammanhanget tycker jag är när en icke-feminist avfärdar en annan människa bara för att den kallar sig feminist, och när en feminist avfärdar en annan människa bara för att den inte kallar sig feminist. Icke-feminister verkar ibland tro att alla feminister är manshatare, och feminister verkar ibland anse att icke-feminister är opålästa. Jag önskar att i detta inlägg visa att man kan vara icke-feminist och tänkande människa. Men jag hoppas också att det blir klart att vi inte kan avfärda feminismens alla poänger. Här vill jag ännu säga att jag inte söker debatt. Jag vill bara visa hur jag tänker, för att sprida förståelse för olika synsätt.

Grunden för min syn på feminismen är naturligtvis min kristna livssyn. Utan den skulle jag ha annorlunda tankar. Det här innebär ändå inte att andra kristna har kommit fram till exakt samma syn som jag. Bibeln betonar inte diskussion om kvinnans ställning, så därför kan jag förstå att vi kan komma fram till lite olika slutsatser. 

Jag är tacksam för att det har gjorts arbete för att förbättra kvinnors ställning. Jag uppskattar verkligen min rösträtt och frihet. Jag skulle inte vilja återvända till 1800-talet, och jag tror att det fortfarande behövs arbete för att förbättra kvinnors ställning runtom i världen. Här i Norden behövs mera arbete för att ge lika lön åt båda könen. Varför jag ändå inte kallar mig feminist ska jag förklara i några punkter.
  • Jag tror att Bibeln är Guds ord och jag vill inte låta någon annan världsbild få en högre ställning i mitt liv än den världsbild som Gud förmedlar i Bibeln. Jag tror inte att allt som feminismen gjort och gör är emot Bibeln. Men jag tror att vissa delar är, och därför kan jag inte identifiera mig med denna ideologi. Ett exempel: Gud säger i de tio budorden att vi inte ska mörda (2 mos 20:13). Jag tycker att det är en mycket svag ursäkt att döda en ofödd baby med hänvisning till "kvinnans rätt till sin kropp" eller dylikt.
  • En orsak till att jag från första början inte börjat intressera mig för feminismens frågeställningar är att jag själv, vad jag kan minnas, aldrig känt mig orättvist behandlad för att jag är av kvinnligt kön. "Flickor kan inte spela fotboll lika bra som pojkar", och "flickkast" är väl det värsta jag kan komma på att blev sagt i barndomen. Men inte slutade jag att spela fotboll och kasta bollar för det. Därmed inte sagt att det inte finns orättvisor, speciellt i andra delar av världen. Och där gör säkert feminismen en del gott. Men jag ser inte ett tillräckligt stort behov att driva dessa frågor i vår kultur just nu.
  • Under studietiden fick jag möjlighet att bekanta mig med feminismen. Det var som att ta på sig ett par glasögon och se på samhället på ett nytt sätt. Jag började plötsligt se system av orättvis behandling på olika områden i livet. Det var fråga om detaljer, nyanser, ordval. Då plötsligt började jag känna mig orättvist behandlad. Och då backade jag. För vill jag verkligen gå omkring med glasögon som får mig att känna mig som ett offer? Vill jag gå omkring med glasögon som får mig att se orättvisor överallt? Jag tror visserligen att de här orättvisorna är reella. Och vissa orättvisor är så pass stora att vi behöver konfrontera dem. Men gräva efter dem? Jag sätter hellre min tid på annat.
  • Nu till en ganska dålig orsak, och jag anar att min man inte kommer att gilla denna bekännelse. Jag är nämligen ganska lat. Jag har inget som helst intresse av att sköta bilen och vissa andra maskiner, och jag överlåter gärna elräkningarna åt Anders. Så - om jag inte är beredd att lära mig alla sysslor och ta på mig uppdrag som traditionellt har hört till männen, hur kan jag då kräva fullständig jämlikhet? (Vore jag singel skulle jag naturligtvis bli tvungen att skrida till verket.)
  • Sedan är det också en fråga om prioritering. Så klart finns det orättvisor mellan könen! Men är det det jag vill kämpa för i mitt liv? Jag får en känsla av att många feminister lägger hela sitt liv ner för dessa frågor. Själv ser jag det som mycket viktigare att lära känna Jesus och att göra Honom känd. Jag ser det också som en viktigare fråga för mänskligheten att se till att människor överhuvudtaget överlever, alltså att de har tillräckligt med pengar för överlevnad, och att de har ett socialt sammanhang där de trivs. Fast visst finns det utrymme också att engagera sig i orättvisefrågor, men det är inte det jag vill prioritera.
  • Jag skulle som sagt inte vilja återvända till 1800-talet, eftersom jag inte är van vid det liv man levde då, men jag vill ändå påpeka att jag har på känn att dåtidens rollfördelning inte uppfattades så hemsk som vi idag kan tro. Jag tror att det finns en viss lättnad i att vissa uppgifter är givna. Kvinnorna blev från små inskolade i hushållsuppgifter, och blev därmed snabbt duktiga på de uppgifterna. Männen började jobba utomhus och byggde upp muskler och kunskap som krävdes för de uppgifterna. Således klarade man av sin uppgift och hade en given plats i familjen. Alla visste vilken uppgift de hade, och behövde därmed inte heller bråka om vem som skulle göra vad. Jag är ingen historiker, men det här är mitt antagande.
  • Jag tror inte att det är orättvisan som är problemet, så att lösningen skulle vara ett rättvist samhälle. För hur kan vi nå ett rättvist samhälle? Kan vi människor ge upp våra egna förmåner så att andra ska få det lika bra som vi själva har det? Problemet är, anser jag, människans ondska. Det enda som kan råda bot på ondskan är att vi låter Jesus vara Herre i våra liv, och följer honom istället för våra egna strävanden. 
  • Som en följd av förra punkten vill jag säga att kravet på rättvisa för kvinnorna tror jag kan vara en delorsak till att många har negativa känslor gentemot feminismen. Krävde Jesus rättvisa när han kom ner till jorden? Ifall han hade gjort det hade han krävt att alla skulle tillbe honom, han hade krävt att bli behandlad som hela denna världens och universums kung. Men han gjorde inte det. Han kom istället  för att tjäna och för att dö för oss. Och han uppmuntrar oss att tjäna varandra. (Joh 13:14) Ja, han uppmuntrar oss till ännu mer. I Matt 6:40-41 säger Jesus: "Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom." Så här skulle jag vilja fråga: När har feministerna tagit en paus med att kräva och hävda sin rätt och istället fråga vad de kan göra för männen?
  • Jag tror vidare inte att problemet ligger i själva ojämlikheten. Det kommer alltid att finnas kungar och regeringar och chefer som har makt över människor. Och detta behöver inte vara en dålig sak. Så länge som den här kungen eller chefen ser till människornas bästa, vill säga. Och nu till något ni antagligen kommer att finna chockerande: jag tror faktiskt att männen är "chef" över kvinnorna. Läs 1 kor 11:3: "Och nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud." Men jag tror att männen genom historien inte har varit så goda chefer, och det är där jag tror att problemet ligger. Så här säger nämligen Jesus hur en chef ska vara: "[...] 'Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren." (Luk 22:26-27.) Så här håller jag delvis med feminismen: en stor del av problemet ligger hos männen. Men jag ser inte lösningen i att vi tar bort makten av männen, utan lösningen måste vara att dessa män uppträder som goda chefer. Men hur vi ska nå fram till den lösningen är mig en gåta. Bästa sättet är att dessa män låter Jesus vara chef över dem, så som det står i 1 kor 11:3, som jag just tog upp.
Vi behöver lyssna på en del av vad feminismen säger, för visst har den rätt i en del! Det finns onödiga orättvisor. Men jag tror inte vi uppnår ett rättvist samhälle, och jag tror att vi själva och våra medmänniskor tar stryk i strävan efter ett rättvist samhälle. En nyckel tror jag finns i Ef 5:33:
"Men vad er angår skall var och en älska sin hustru som sig själv, och hustrun skall visa sin man vördnad."
Männen behöver verkligen älska kvinnorna, men samtidigt behöver vi kvinnor göra vår del: visa männen vördnad. Om historiens män rejält har missat sitt uppdrag så tror jag att en del feminister (och även många kvinnliga icke-feminister) misslyckas med sin uppgift.

Avslutningsvis vill jag säga att jag nog tror att det är möjligt att vara kristen och feminist, och alltså engagera sig i orättvisorna. Men man behöver vara noga med att inte prioritera feminismen framom Bibeln, där dessa går emot varandra, och helst vara tydlig med detta inför andra. För att lyckas med sitt uppdrag bör man också minnas att visa männen respekt.

2 kommentarer:

Bibbi sa...

Många bra visdomsförankrade konstateranden :P Bra skrivet Fotograffilosofien

Sofie sa...

Tack för din kommentar! :)