onsdag, maj 13, 2015

De svåra frågorna

Jag håller på att läsa boken Livlinor. En bok om människor som hjälpt min tro att överleva av Philip Yancey. Han skriver om elva personer (och om sina eventuella relationer till dessa personer) som har hjälpt honom att bevara tron på Jesus. Jag har i min läsning bara kommit till den tredje personen han beskriver, men jag märker att det finns (och har funnits) många fiffiga människor som det skulle löna sig att lära sig mer om (och av). Den tredje personen han berättar om är en mycket framgångsrik läkare vid namn Paul Brand. Trots att Brand tog hand om mycket svåra sjukdomsfall slutade han inte att förundras över Guds godhet. Dessutom klarade han av att möta Yanceys förtvivlan över lidandet i världen. Jag vill citera ur boken, s. 81-82 (jag har satt det, enligt mig, mest intressanta i tjock stil):

"Hur kunde en god Gud tillåta en så skadad värld att existera? Brand hade bemött mina invändningar en i taget. Sjukdomar? Kände jag till att av alla de 24.000 bakteriearter som finns, så är alla utom några hundra hälsosamma och inte skadliga? Växter skulle inte kunna producera syre och djur skulle inte kunna smälta maten utan hjälp av bakterier. Bakterierna utgör faktiskt hälften av all levande materia. De flesta sjukdomsalstrande bakterier skiljer sig bara med någon liten detalj i mutationen från de nödvändiga organismerna.
Men medfödda skador, då? Här gav han sig in på en lång redogörelse för den komplicerade biokemiska process som krävs för att ett enda friskt barn skall utvecklas. Det verkliga undret är inte att det förekommer medfödda fel, utan att miljontals barn föds utan fel. Skulle en garanterat felfri värld ha kunnat skapas, så att det aldrig kunnat förekomma någon miss vid överföringen av den mänskliga genen i alla dess miljarder variationer? Ingen vetenskapsman skulle kunna föreställa sig ett sådant system utan felrisker i en värld styrd av givna fysiska lagar.
'Det har hjälpt mig att försöka tänka lite som Skaparen', sade Brand till mig. 'Det är just det som mitt tekniska team i Carville har gjort. I flera år jobbade vi med den mänskliga handen och försökte hitta sätt att skydda leprapatienternas händer mot skador, eftersom de inte känner någon smärta. Och vilken ingenjörskonst man hittar på detta område! Jag har en hel bokhylla full med kirurgiska böcker som beskriver operationsmetoder som utvecklats för handskador - olika sätt att arrangera om senor, muskler och leder, sätt att ersätta benfraktioner och mekaniska leder - tusentals kirurgiska procedurer. Men jag känner inte till någon metod eller procedur som kan göra en normal hand bättre. De bästa materialen vi använder till konstgjorda leder har till exempel en friktionsgrad som är en femtedel av de äkta ledernas, och de här reservdelarna håller bara i några år. Med all vår teknik kan vi bara försöka korrigera avvikelserna, alltså den enstaka handen bland hundra som inte fungerar så som Gud hade avsett. Efter att ha opererat tusentals händer måste jag instämma med Isaac Newton: 'I brist på andra bevis är tummen tillräcklig för att övertyga mig om Guds existens.''
Jag fortsatte att komma med invändningar och peka på undantag, och Brand behandlade dem i tur och ordning. Också när naturen visar sig från sin sämsta sida kan vi se bevis på en omsorgsfull design, fortsatte han. Likt en guide på ett konstmuseum beskrev han entusiastiskt hur elegant avslitna muskelfibrer fogar ihop sig igen, 'som pinnarna i två kammar', efter en skada. 'Och vet du vad duktus arteriosus är? Ett extra blodkärl som transporterar blodet direkt till de framväxande extremiteterna hos ett foster, i stället för till lungorna. I födelseögonblicket måste allt blod plötsligt passera genom lungorna för att ta emot syre eftersom barnet nu skall andas luft. Nu fälls en klaff blixtsnabbt ner, som en rullgardin, och dirigerar om blodflödet, och en muskel snör samman ductus arteriosus. Efter att ha utfört denna sin enda funktion upplöses muskeln gradvis och absorberas av resten av kroppen. Utan denna justering, som sker på en bråkdels sekund, skulle barnet aldrig kunna överleva utanför livmodern.'
Vårt samtal var den första av många anatomilektioner som jag skulle komma att få av doktor Brand. Hans förmåga att komma ihåg det han hade lärt sig i läkarutbildningen trettio år tidigare var förvisso imponerande, men det var mer än det: ett slags barnslig entusiasm och en sprudlande förundran inför Guds skapelse. [...] Jag hade stirrat mig blind på de uppenbara bristerna i skapelsen, men denne läkare som ägnade all sin tid åt att arbeta med dessa brister hade i stället en attityd av beundran, ja till och med vördnad."
Jag kan inte låta bli att inspireras av det jag läser om Brand!

Inga kommentarer: