fredag, december 05, 2014

Favoritförfattare

Redan när jag läste En man som heter Ove förstod jag att vi hade att göra med en speciell författarförmåga. Men precis som man inte kallar sig författare innan man gett ut två böcker, så kallar jag inte heller någon favoritförfattare innan jag läst två böcker av personen. Nu har jag läst en andra bok av Fredrik Backman, Saker min son behöver veta om världen, och jag har inte blivit mindre övertygad om hans genialitet inom skrivbranschen. Det känns ovant för mig att kalla någon favoritförfattare, men om någon kan skriva så är det nog han!

Det jag tycker om med båda böckerna jag läst är hans ofattbara förmåga att skapa humor av ingenting, som kommer av hans speciella och träffsäkra språkanvändning. Det är egentligen svårt att välja ut pärlor, då man kunde ge hela boken som exempel, men här kommer ändå några ur Saker min son behöver veta om världen.

Det första citatet (s. 60f) finns inbäddat i ett resonemang kring ”grejer”. Du är förresten alltid den tilltalade sonen. 

 ”Ibland måste vi ta bort grejer för att få plats med nya grejer, och då börjar vi sakna de gamla grejerna så mycket att vi måste bygga nya grejer som låtsas vara de gamla grejerna.
Som när vi sätter tv-apparater på löpbanden på gymmet, och låter dem spela upp en video av träd, för att det ska kännas som att vi springer genom skogen. Visst, jag vet vad du tänker: ’Varför springer ni inte bara i skogen från början då?’ Och det är helt okej att du undrar det. Du begriper ju inte bättre. Men vi var ju tvungna att ta bort träden från skogen eftersom vi behövde bygga en motorväg där så att vi kunde köra till gymmet, förstår du.”

Nästa citat (s. 61f) fortsätter på temat grejer:

”Och shit vad du har mycket grejer. Vi småbarnsföräldrar älskar att klaga på era grejer. ’GUD vad ungarna har mycket GREJER!’ säger vi så fort vi träffar andra småbarnsföräldrar. Som om det är ert fel. Som om det är ni som köper dem. Som om det är ni som står i affären och tittar på en bit svart gummi med nåt jävla spöke på för 659 kronor och tänker ’undrar om jag är en dålig pappa om jag inte köper den här skiten?’.
Och försäljaren flinar och dunkar en i ryggen och utbrister ’men kan man verkligen sätta ett pris på ett barns SÄKERHET? Va?’ Och man flinar inte alls tillbaka för det kan man ju alldeles uppenbart göra. 659 kronor. Det står ju här. Och så köper man skiten. För man vill ju inte vara en dålig pappa.”

Och ett sista citat (s. 65f):

”Det är bara det att innan man själv blir förälder tror man att alla föräldrar är superhjältar. Man tycker att allt det här med barn verkar sjukt rörigt och svårt men man räknar liksom kallt med att naturen kommer lösa det. Man kommer bli biten av en radioaktiv BVC-sköterska eller vara med i en olycka och vakna upp med ett stålskelett eller så. Det fixar sig.
Men så blir det ju inte. Den enda superkraften jag har sett än så länge var när din mamma fick överjordiskt bra luktsinne under graviditeten. Och jag ska vara helt ärlig och säga att det var faktiskt den mest värdelösa skitsuperkraften någonsin. Jag fick inte steka bacon hemma på nästan ett år.”

Titeln till trots riktar sig boken inte så mycket till söner som till (småbarns)föräldrar. Jag tror nog de flesta kan ha behållning av boken, men som förälder får man uppleva många ögonblick av igenkänning.

Inga kommentarer: