tisdag, november 25, 2014

Tur och otur - om mammaskapet

Kanske någon av er har läst artikeln om Sarah Tiainen och modersrollen som fanns i ÖT 22.11.2014. Den utgår från ett uppmärksammat och hyllat facebookinlägg av Sarah, där hon (och många andra) diskuterar besvikelse över att moderskapet inte levde upp till sina förväntningar, utan istället på många sätt känts tung. Artikeln känns angelägen för mig och jag kommenterade också det nämnda facebookinlägget och tycker att det kan vara på tiden att jag också här berättar om min erfarenhet.

Visst förstod jag under graviditeten att det var något stort vi gett oss in på. Sömnbrist och skrikande bebisar hade jag naturligtvis hört talas om, men jag hade positiva förväntningar på det nya livet som förälder. Varför skulle jag inte? Jag drömde ju om en stor familj!

Ungefär på tredje dagen som mamma kom den omtalade baby bluesen. Till min förvåning höll den i sig i två veckor, en tid som närmast kändes som två månader. Det var en så stor omställning att bli mamma. Det värsta var nog insikten om att jag hädanefter behövde stiga upp flera gånger om natten, varje gång lillen grät. Samt att jag behövde vara tillgänglig hela tiden, inte kunde fly bort i min ensamhet för en stund. Samt svårigheterna att få Elias att somna. Dessutom kändes det i mitt förvirrade tillstånd som att alla dessa uppgifter skulle finnas kvar för resten av mitt liv. Jag hade drömt om 3-4 barn, och det var med stor sorg jag tänkte tanken "hur ska jag orka med tre barn när jag knappt orkar med ett?"

Efter dessa två veckor började det lätta. Jag lärde mig knep som underlättade vardagen och jag hann bli vanare med det nya livet. Men det vände inte på en gång, det var en process på flera månader där det sakta men säkert började kännas enklare. Processen pågår fortfarande.

Jag har fått uppleva två helt olika livssituationer med barnet. I början bodde vi i Tammerfors, där vi knappt kände någon, och dit det tog flera timmar för våra familjemedlemmar och vänner att ta sig. Därtill arbetade mannen nästan 100 % av sin vakna tid. Det var inte en optimal situation för en nybliven mamma. Jag är väldigt tacksam för att många släktingar och vänner ändå tog sig tiden att komma och hälsa på oss, för det var nog det som förgyllde min vardag där.

Därefter kom vi till Österbotten, vårt älskade hem. Här är situationen helt annorlunda: våra familjer och en stor bunt vänner bor i närheten. Därtill bestod sommaren och en stor del av hösten av ledighet för Anders. Ledigheten var inte något Anders önskade sig, men i och med att ekonomin var under kontroll kändes det för mig personligen som en välsignelse. Elias har nämligen inte alls sovit särskilt väl om nätterna, och utan avlastning vet jag inte vart tröttheten hade tagit mig. Därtill har jag haft lyxen att få en del egentid.

Jag har alltså fått leva i både tursamma och otursamma förhållanden och sett hur mycket de påverkar vardagen. Hur man än har det så får man ändå konstatera att livet är förändrat. Jag minns att jag innan graviditeten någonstans läste en pappas kommentar om hur han tyckte att livet inte alls förändrades särskilt mycket när de fick barn. Kommentaren skulle väl vara som uppmuntran till andra män som kanske var rädd för föräldraskapet. Nu efteråt har jag tänkt att bredvid den här pappan antagligen satt en utarbetad mamma. Det är otroligt viktigt för mamman att hon upplever att pappan är delaktig i omvårdnaden av barnet och att han har förståelse för hennes situation. 

När jag jämför mitt liv före och efter att vi fick barn så inser jag att det är en enorm skillnad. Nutidens människa är inte van vid att ta andra människor i så stort beaktande. Jag tror inte att rätt sätt att uppmuntra till föräldraskap är att berätta om hur lite livet förändras, då detta för merparten av föräldrarna antagligen inte stämmer. Istället skulle någon form av genomgripande attitydförändring behövas, där omsorg och ansvar betyder mer än självförverkligande. Men jag har svårt att se att en sådan attitydförändring skulle vara på intågande.

Nu vet jag att mammor har olika upplevelser av att bli mamma. De som har enbart (eller mest) positiva upplevelser får vara tacksamma. Blondinbella har uttryckt en frustration över att man pratar så negativt om föräldraskap, och hon har därmed gett ut boken Babyboost. Jag tycker det är ett viktigt arbete hon gör, att peppa andra som är eller ska bli föräldrar. Jag önskar att jag också kunde göra det. Men med min erfarenhet vet jag också hur viktigt det är att man talar om det som känns tungt. När lyckoruset inte infann sig på bb så kände jag ingen skam, eftersom jag på förhand hade läst att det är ganska vanligt. Och när jag den första tiden hade det tungt var det en enorm lättnad för mig att läsa om andra som hade det likadant.

Situationen ser helt annorlunda ut nu än för tio månader sedan. Vardagen känns ganska enkel. Problem som återstår är nattsömnen och prioriteringarna. Anders börjar jobba igen efter jul, så då blir det en liten omställning. Då får jag vänja mig vid lite mindre lyx, något som väl får betraktas som normalt för en mamma. Så småningom tror jag också att jag vågar drömma om en framtida tillvaro med 2-3 barn. Drömmen om flera barn är trots allt väldigt stor, och under min resa hittills som mamma har jag sett att det finns två positiva trender: den ena att vardagssvårigheterna minskar med tiden, den andra att kärleken till barnet växer. Och även om livet är förändrat är det inte förbi. Livet rymmer kanske inte exakt samma saker som tidigare, men det rymmer fortfarande mycket.

Till sist vill jag poängtera det som också poängterades i ÖT-artikeln, nämligen att hur man känner inför mammarollen inte är det samma som hur man känner för sitt barn. Jag älskar Elias, men jag önskar jag kunde få sova om natten! Jag älskar Elias, men jag vill faktiskt sitta på wc ifred. Jag älskar Elias, men jag önskar att jag ibland också kunde få ta en tur på volleybollplan. Och bara för att klargöra, jag älskar verkligen Elias!

7 kommentarer:

Emilia Kavilo sa...

Fint att få läsa dina tankar! Kram Emmi och Ville

Sofie sa...

Tack för responsen! Ha det fint på er världsresa!

brunnsgatan sa...

fint att höra hur du tänker. precis vad jag behövde läsa! jag har funderat en hel del kring just mammarollen ända sedan vi fick reda på att jag var gravid och ännu mer efter att jag läste öt-artikeln. Hur det hela verkligen blir märker jag ju senare när babyn faktiskt är här (och antagligen tar det ett par månader till innan jag får perspektiv på saken och kan se tillbaka till den första tiden), men skönt att redan nu höra att allt inte alltid är Blondinbella-peppigt och att det är helt okej att ha många (också uppgivna) känslor.

Sofie sa...

Ah Eivor, du har blogg! Jess! :D Ja, det är lite svårt när man skriver sådana här inlägg, det finns alltid en risk att någon uppfattar en som för positiv eller för negativ. Men bra att höra att du fick ut något av det jag skrev. Det är nog så spännande att du är gravid! :)

brunnsgatan sa...

haha, ja, himla spännande tycker jag också! får mest hela tiden hejda mig själv från att lägga upp tusen magbilder ;)

Heidi sa...

Instämmer helt, är skönt att få höra om sådana som också tycker att det är lite tungt att bli förälder. Så man inte förväntar sig en dans på rosor utan att man faktist är mera beredd på allt: att vara mera bunden och att det blir kortare och avbrutna nätter. Kämpa på, de blir no lättare!

Sofie sa...

Tack för de uppmuntrande orden! Jag var ju faktiskt inte speciellt bra förberedd, men det var sedan skönt att läsa om andra som upplevde det likadant!