tisdag, december 17, 2013

Hyllning till min gamla, fina nokia

Bild hämtad härifrån.
I samband med att jag började högstadiet köpte jag min första telefon. En vacker Nokia 3310. Om det inte hade varit så att jag i min ungdom suktade efter nya modeller kan jag tänka mig att jag fortfarande skulle ha min 3310 kvar. Jag råkade en gång för inte alltför länge sedan se en människa med en nokia 3310, och jag blev nästan avundsjuk. Nog var man ju lite dum som böt ut den fina telefonen, med det ultimata snake-spelet. Jag har inte svårt att tänka mig att modellen faktiskt skulle ha hållit under alla dessa år. Det som telefonen tyvärr saknar är en kamera, men nu i efterhand inser man ju att kamerakvaliteten på de följande nokiamodellerna inte heller var speciellt utvecklad.

Jag tror inte att mina två första telefoner gick sönder, jag ville väl bara ha något nytt. Så kom det sig att jag sommaren 2008 köpte min tredje telefon. En utomordentligt vacker nokia 5310. Jag tänkte att den här telefonen är så vacker att jag kommer att njuta av att titta på den länge framöver. Vacker tycker jag  fortfarande att den är, 5 ½ år senare. Jag köpte den i ett skede när telefonerna skulle vara så små och tunna som möjligt. Inte för att jag känner till alla telefonmodeller som finns, men det skulle inte förvåna mig om den här telefonen lyckades ta vinsten i den tävlingen. En tid efteråt började nämligen de nya (stora) smarttelefonerna produceras. Jag trivs fortfarande med storleken.

Min nokia 5310 har hållit i 5 ½ år, trots att den otaliga gånger fallit i golvet. Dess knappar möjliggör snabbt sms-skrivande. Den är fortfarande vacker, flera år efter att den producerades. Storleken gör att den är oerhört behändig att hålla i handen. Och kanske bäst av allt: den har inte en massa funktioner som gör att man frestas att spendera mer tid med telefonen än med människorna man har runtomkring sig. En bra kamera kan jag sakna, men det är allt.

Det jag har lärt mig av min historia, samt av en massa youtubeklipp som varnar nutidens människor för att bli allt för fästa vid sina telefoner, är att jag inte vill sukta efter nya modeller. När man behöver en ny telefon satsar man på en fin och behaglig modell som man vet att man kommer att trivas med i flera år framöver. Tyvärr har jag hört ryktas att de nya telefonerna inte håller så länge. Desto större orsak för mig att hålla fast vid min gamla telefon så länge den orkar tjäna mig.

3 kommentarer:

Waenthoronien sa...

Precis så tänker jag också :) Och Nokia 3310 hade jag också till först, men sen sålde jag den vidare åt pappa när jag köpte en nyare Nokia av en kompis som skaffade nånting ännu nyare.

Jag saknar nog både maskspelet och det där "lägga nötter i skålar"-spelet som fanns...

Men jag har fortfarande min kompis gamla telefon kvar, har bytt acku en gång och den tjänar mig fortfarande fint. Jag har sett en telefon av samma modell totalförstöras (som experiment när ägaren lovats ny telefon) och det gick att ta emot samtal med den trots misshandeln, så nä, jag tänker inte byta bort den i första taget :)

Waenthoronien sa...

På tal om det här, stötte på denna:

http://heltnormalt.aftonbladet.se/truthfacts/2013/12/16

Sofie sa...

Roligt att höra att andra också tänker på samma sätt! Jag råkade också se den där aftonbladet-bilden, bara en stund efter att jag började planera mitt blogginlägg! :D