söndag, november 17, 2013

Svindlande existentiella frågeställningar

Vanligtvis tänker vi på livet ganska konkret, vi accepterar att livet ser ut på ett visst sätt och vi handskas konkret med ganska abstrakta begrepp, så som t.ex. livet och tiden.

Förutom att jag ofta tänker på (ganska vanliga) existentiella frågor, så har det vid några tillfällen hänt sig att jag tänkt än djupare, att jag på något sätt förflyttat fokus från det konkreta till det abstrakta i sådana begrepp som jag just nämnde. Det är svårt att förklara vad jag menar. Men jag ska berätta.

När jag var liten tog jag det som en självklarhet att Gud skapat mig och att Jesus älskar mig. Men ibland hände det sig att jag grubblade vidare. Jag undrade var jag funnits innan jag kom till jorden. Hur det skulle vara att inte finnas till. (Jag tänkte mig ett mörker där jag svävade fram.) Jag funderade på hur det kommer att kännas att i himlen leva för evigt. Tänk: för evigt. (Fundera en stund på det om du vill ... ) När man grubblar på sådana frågor en stund så inser man att det är ganska mycket man inte vet. Man orkar inte med sådana grubblerier i längden.

Nu har det inte hänt sig på länge att jag funderat på sådana frågor. Men för bara någon dag sedan dök en fråga upp i mitt huvud: vad är egentligen tiden (och i förlängningen livet)? Vi talar om det förgångna, nuet och framtiden. Man ska leva i nuet, inte i det förgångna eller i framtiden. Men det konstiga är på något sätt att nuet bara är en sekund i taget. Om man ska leva i nuet ska man leva just för den sekund som då är. Det liv man har, är bara det liv man för stunden har. Jag inser att det finns mycket fint som har hänt tidigare i mitt liv, men jag kan inte längre få tag i det. Det mesta finns inte ens kvar i minnet. Så vad är då tiden och livet om vi bara har det vi för stunden har, trots att minnen och planer inför framtiden rör sig i huvudet?

Nu tror jag det är bäst att jag slutar fundera ...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jo, nu är det dags att gå och sova ;) Men det där att vara i himlen i all evighet kommer jag ihåg att jag också tänkte på. När man tar sig tid att tänka på det en stund så inser man ju hur sjukt det känns å låter. Inte så att man blir rädd med mindre :P Urk. God natt!! //sis

Bibbi sa...

Känner igen min egen blogg, i ditt blogginlägg, fastän du lyckast formuler e så man förstar va du meena.