måndag, oktober 14, 2013

21+4

En ny människa har klivit in i världen. Ett barn som ännu inte syns, men som likväl lever. Det följer med sin mamma överallt, och mamman känner av barnets rörelser varje dag. På ultraljudsundersökningar har barnets pappa och mamma, samt läkare, fått komma på besök hos barnet. Ännu en tid ska barnet vänta på att möta resten av världen.
Att vi väntar barn har börjat bli känt i de kretsar vi rör oss. För oss blev det känt 19.6, samma dag som vi reste iväg på cykelsemester i Europa. Orsaken till att jag på bloggen knappt berättat om resan ligger just här – jag blev nämligen lite illamående under resan och har efteråt inte klarat av att tänka på den. Fast egentligen mådde jag inte speciellt dåligt. Jag låg t.ex. inte i dikarna och spydde.
Jag och Anders fick under våra två första år som gifta leva på tu man hand. Under tredje året kommer den tredje familjemedlemmen. Om det fortsätter i samma takt kommer vi att ha fullt upp inom några år.
Skämt åsido. Vi är väldigt tacksamma för vad vi får vara med om och vi vet att det är en gåva från Gud. När man tänker närmare på det så märker man att livet verkligen är ett mysterium. Bara Gud kan skapa något sådant som en människa!
Hittills har en stor del av graviditetstiden gått åt att få insikten om vad som är på gång att sjunka in i hjärnan. I takt med att magen vuxit, att vi fått vara på ultraljudsundersökningar och att barnets rörelser börjat kännas, så har barnets existens börjat kännas mer verklig. Jag har även hunnit oroa mig en del. Mest för saker jag stoppar i min mun. Att mata ett barn med rätt sorts mat är väl inte så svårt, men när det innebär att jag ska klara av att förändra mina matvanor så är det andra bullar. Annat än bullar, med andra ord.
Så småningom får vi börja tänka mer på det som komma skall. Saker att inköpa, namn, förlossning, barnskötsel … Jag försöker lyda syrrans råd att sova mycket nu, “för sen får jag inte sova på typ tjugo år”. Det lyckas ganska bra. Bara man stänger av väckarklockan på morgonen kan en nattsömn lätt bli 9-11 timmar.
Halva tiden av graviditeten har nu gått. Jag är glad att det ännu är många veckor kvar innan förlossningen, för det känns som att det finns mycket att förbereda sig inför. Men under senaste ultraljudsundersökning kände jag för första gången att jag småningom vill träffa vårt barn.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Haha, tog jag kanske lite i där gällande hela 20 år ;) Nå, man ligger väl sömnlös igen när de är tonåringar... Men nu får jag faktiskt sova, efter ett år. Men jo, håller fast vid det sagda - sov mycket nu när du har chans!! Det kommer inte direkt dagar att bara sova ut tills man e pigg

Waenthoronien sa...

Grattis! Hade missat det här inlägget så jag vågade inte gratulera in person när vi råkade träffas, men bättre sent än aldrig :)

Sofie sa...

:D Tack!