måndag, februari 11, 2013

"Never ever ever hurry!"

Gårdagens predikan som jag fick lyssna till handlade i stort sett om utsagan "Never ever ever hurry!". (Tankar kring detta: Har Gud bråttom? Han som uppmanar oss att helga vilodagen!)

Jag började tänka på hur en hel del i mitt liv har med jäkt att göra:
  • Under hela studietiden har jag stressat med att lämna in uppgifter, att få avklara kurser, att få undan studierna. Jag har ofta fått påminna mig om att människomöten inte får dränkas p.g.a. studiestress. Och varför ska det vara så viktigt för mig att få undan gradun snabbt?
  • Jag är ofta ute i senaste minuten när det gäller att gå iväg någonstans hemifrån. Sen blir jag väldigt stressad av att det tar så lång tid att komma iväg och att gå sträckan. Om jag går tillsammans med någon (dvs. Anders) så har jag en tendens att ta ut frustrationen på honom. Men då är frågan: gör det egentligen någonting om man kommer 5 minuter för sent? (Gäller kanske ej väldigt viktiga möten.)
Predikanten Ville sade att jäkt dödar. Och i alla fall på dessa två punkter stämmer det in. Gällande första punkten så dödar den på det sättet att jag inte njuter av nuet. Eller att jag inte tar tid för det som är viktigt. Gällande den andra punkten så dödar den den goda relationen.

Och när Ville sedan talade om hur man reagerar ifall man kommer till ett rött trafikljus, så kunde jag bara flina instämmande. Hur ofta blir man inte irriterad av att stå och vänta vid rött ljus? Men är det inte egentligen så att man förlorar mer livskvalitet av att irritera sig över situationen än av själva situationen i sig?

1 kommentar:

Steve Finnell sa...

you are invited to follow my blog