onsdag, augusti 02, 2006

Lägret är förbi, men minnen lever kvar

Jag märkte inatt kl.03.40 att jag ännu inte sov. Jag kunde inte säga exakt om jag hade sovit eller inte, men det jag visste, var att många tankar hade snurrat i mitt huvud. Det kunde ha varit drömmar, men jag tror faktiskt jag var vaken. Det hemska är bara att jag inte kan säga helt säker om jag var vaken eller inte. Mellan 01.15-04.00 var jag alltså i ett tillstånd där jag hade massor av tankar i mitt huvud, och de tankarna rullade på fastän jag nästan sov. Lyckligtvis lyckades jag somna när jag hängde sängtäcket över fönstret så att det blev mörkare.

Nåja, nu kommer jag till det intressanta ämnet, nämligen Pieksämäkilägret. Jag måste hinna skriva om lägret nu innan jag far ner på bostadsmässa, för annars kommer skrivandet aldrig att bli av.

Av någon konstig anledning kom lägret mycket snabbt på. Härligt var det dock att få fara på lägret igen, och denna gång hade jag och Hanna för första gången en uppgift på lägret. Vi två och några andra vänner var logementvärdar, så vi fick ställa oss till lägret en dag före alla andra. Det var roligt att se Hanna igen (efter att vi inte setts på en vecka :P ).

På flicklogementet skulle, förutom jag och Hanna, även två andra flickor vara värdar. Ena flickan var vi bekanta med från förut, och hon är dessutom min syssling. Andra flickan var för mig och Hanna helt obekant och det var roligt att få träffa och arbeta med denna nya, roliga flicka. Alla vi fyra trivdes bra tillsammans, och vi fick tillsammans uppleva både skratt och förargelse. Mest hade vi nog ändå roligt under tiden att vi fick flickorna och sova.

Nu har jag redan hunnit gå för långt fram i tiden, jag ville ännu nämna några saker om första dagen. Den dagen var skön, för vi var endast ca 70 på området, så allting var lugnt och skönt. Ingen kö till maten och vi kunde springa runt utan att störa människor. När jag och tre andra flickor kom till vårt logement hittade vi rummet där madrasserna bevarades. Ååh, vad det var skönt att hoppa upp på dem. Vi funderade redan ifall vi skulle sova på madrasshögarna första natten, men vi kom fram till att det skulle ta sjukt ifall vi föll ner därifrån. Vi räknade madrasserna och kom fram till att det skulle räcka några extra madrasser åt oss, så vi bar upp tre madrasser på var upp till vårt rum. Vi hade ett fint rum, med stora fönster så att man såg in i aulan, från några andra fönster såg man ut på logementets bakgård och ända till volleybollplanen. Rummet var stort med tanke på att vi var tre som skulle sova där. (3 av 4 logementvärdar.) På kvällen for vi ungdomar till stranden där vi spelade lite beach volley. Vi var fyra som vågade traska ner i vattnet, och det var tur att vi for, för vattnet var verkligen varmt. I sommar har jag inte en enda gång haft så lätt att komma i vattnet.

Nästa dag hade vi ännu lite att ställa iordning, men det mesta var nog redan gjort. Lite före folket började komma for vi och sitta vid våra bord där vi skulle ta emot våra logementflickor. Vi var en härlig liten skara som satt och funderade på livets större och mindre viktigare saker. Jag hade med min filmkamera och började filma in så att jag skulle ha minnen från lägret. Den första dagen skulle över 300 deltagare anlända till lägret, så det var mycket jobb som fick skötas. Själv tyckte jag att vi inte hade så mycket jobb, utan vi fick nog mest ta det lugnt. Efter att första dagen inletts kan jag inte längre minnas exakt vad som gjordes vilken dag. Men dagarna gick för mig ungefär ut på att vakna, väcka vårt flicklogement, äta morgonmål, fara på bibelstudium, fara på kurs, äta, senare på kurs igen, och sen olika program på kvällen. Fritid hade vi nog också, och vi förbrukade den bl.a. med att spela volleyboll, vara till stan (vi var bara en gång i år), vandra runt, samtala och helt enkelt ha roligt med andra kristna människor. Andra programpunkter som jag var på var fotbollsmatchen mellan ungkarlarna och giftkarlarna, lite undervisning om islam ur kvinnans synvinkel, ungdomsgudstjänst, kvällsgudstjänst osv. Dessutom hade jag nöjet att få medverka i barnprogrammet. Jag funderade en stund ifall jag skulle vara med i barnprogrammet, men efter att jag tackat ja kändes det skönt. Vi fick visa upp sketcher, leda nån lek och sjunga sånger med barnen. Barnprogrammet var då mitt andra uppdrag på lägret, förutom att vara logementvärd. Det känns meningsfullt att få ha haft uppgifter så att man har medverkat till att lägret blev till vad det blev.

För varje år man är vid Pieksämäki verkar det som att man lär känna mer människor. Jag har aldrig haft så många bekanta på Pieksämäki som i år, och jag har aldrig stiftat bekantskap med så många nya människor som i år. Vissa människor talade man med bara ett par gånger under lägret, medan man med vissa umgicks ganska mycket. Om jag ska berätta vad jag fick ut av lägret, så vill jag först och främst nämna kursen vi gick på. Kursen hette Omplanterad, och både jag och Hanna tyckte väldigt mycket om den, och vi hörde av andra också att kursen var över förväntan. Ledaren var rolig, men också allvarlig. Han hade en stark tro och hade upplevt mycket andligt, och ville hjälpa andra att lära känna Jesus bättre. Vi fick höra på undervisning, samt delta i diskussioner. Vi fick svara på djupa frågor som vi fick fundera en god stund på, men sedan kunde ledaren kasta fram snabba frågor också, som vi snabbt försökte hitta våra svar till. En gång under ett eftermiddagspass av kursen fick vi under de 1½ timmarna på egen hand fara ut och be och läsa Bibeln, eller vad vi ville göra för att få egen tid med Gud. En mycket märklig, men härlig sak hände till en av kursdeltagarna. Han hade satt sig på en bänk vid stranden och plötsligt kom en berusad man fram till honom. Mannen såg att pojken(kursdeltagaren) hade en Bibel och de började samtala. Mannen hade stora problem och fick nu prata igenom problemen och gråta ut med någon. Det kallar jag Guds ledning! Jag tror absolut det var Guds ledning att pojken satte sig just på den bänken och att mannen kom just till honom.

Om jag ska nämna andra saker som var underbara under lägret, så är det ju förstås gemenskapen. Att få samtala med människor, kanske få hjälp och kanske få hjälpa. Att bara skratta, och kanske t.o.m. gråta. Att göra roliga saker tillsammans och njuta av små saker. Vi hade väldigt roligt med några bekantas kusin. Han var en söt liten pojke, och vid maten fick vi oss ett långt och gott skratt när vi tittade på när han ivrigt åt både smör, bröd, sockerbitar och andras bröd. Detta har jag fångat på film, och det går inte att förklara komiken i det hela ifall man inte var med eller har sett filmen.

Volleybollturneringen ordnades som vanligt. Jag och Hanna spelade med samma pojkar som ifjol, och vi vann igen, liksom ifjol. Jag och Hanna konstaterade att det är roligt att spela med såna som är bra på att spela för då får man själv mera ut av spelet.

På torsdag kom milipojkarna till lägret. De var ett gäng på nio-tio grönklädda unga herremän, som också verkade trivas på lägret. Fastän deras tid på lägret var kortare än vår tid fick de uppleva allt det som vi fick uppleva på lägret, volleyboll, bibelstudier, kurser osv. Dessutom fick de vaka på natten och vakta området. Om de tyckte det var roligt eller uttröttande har jag ingen aning om, men i alla fall jag tyckte själv att det var roligt att få sitta uppe ute om natten. En dröm gick också i uppfyllelse under lägret. Sista kvällen fick jag nämligen prova en del av militärdräkten. Mössan och den stora gröna jackan fick jag prova och det kändes verkligen häftigt. Tack vill jag säga till utlånaren, för nu kan jag leva en tid på den upplevelsen!

Sista kvällen var annars också härlig. Den blev nog mycket bättre än jag hade tänkt mig och minnen finns nog kvar fastän jag den kvällen inte filmade nästan alls. Jag är glad att jag inte filmade, för minnen i hjärtat är mer värdefulla än minnen på film.

2 kommentarer:

Hanski-Boy sa...

Tack för sällskapet under lägret. Häälit bara! :) KRAM!

Aneb sa...

Ingen orsak :), nuförtiden är det ju möjligt även för kvinnor att skaffa sig gröna kläder i mängder o massor..