tisdag, april 11, 2006

*knax, knax*

God morgon allesammans!

Klockan är 9.20, tisdag, och jag har hålpass. Hade först tänkt att jag skulle läsa till psykologiprovet, men nu sitter jag ju här i stället. Men jag gav mig själv lov. Och jag tror att jag är berättigad till det. Nämligen så satt jag igår kväll och var lite ledsen över hur jag i alla mina dar ska kunna börja förstå nåt på psykologin. Från första början stod det på vårt repetitionspapper att vi skulle läsa 73 sidor. Jag läste igenom kanske 4/5 av provet igår, och tyckte att jag förstod noll. Vissa saker som vi inte talat så mycket om var verkligen svåra. Just(förra passet) hade vi psykologitimme och då gick vi igenom vad vi skulle läsa. Vi plockade bort ganska mycket (*jee*), och det som va ännu bättre va att det var det svåra som vi plockade bort. Nu har vi då bara 38 sidor kvar att läsa!:) Så ni kan tänka er att jag är glad. Igår hade jag siktet inställt på 73 sidor, och idag vet jag att det bara är 38 sidor jag behöver läsa. Dessutom har jag som vana att alltid räkna ihop sidorna så att de blir så få som möjligt. Så då räknar jag två halva sidor till en sida, å får därigenom sidantalet att bli mindre.egentligen är det nu bara 30 sidor att läsa!

Jag har märkt en dålig sak. Jag har nästan börjat knaka mina fingrar igen. Min vän och jag hade ett projekt en gång, och det var att jag skulle sluta med mitt knakande. Det betydde hårt jobb. Jag skulle nu sluta knaka mina tår, fotleder, knän, höften, hela ryggen (nedre och övre), armbågar, axlar, nacken och fingrarna. (Har jag glömt något?) Det var tungt och svårt, för jag var ju beroende! Men jag klarade det! Jag klarade av att sluta knaka! Klarade av att sluta knaka allt förutom övre ryggen, och tårna. Tårna kan jag inte göra något åt, för de knakar av sig själv. Och att jag inte klarade av att sluta knaka övre ryggen tog jag inte som någon stor förlust, eftersom allt annat gått så bra. Jag kände mig som en vinnare.

Men varför märkte jag idag att jag satt och knakade mina fingrar nu då? Jag har en teori. Jag hade nämligen besök av två vänner från Helsingfors för lite mer än en vecka sedan. Och de hade själv problem med knakandet. Men de tog det inte som ett problem, utan som något roligt. Och nu fick jag känna mig som "förlorare" istället. Men kan det verkligen vara därför som jag nu igen någon gång har knakat ryggen eller fingrarna igen? Eller kan det helt enkelt bero på att knakandet sitter så långt inrotat i mig att jag ändå inte skulle ha kunnat hålla mig? Det har jag nämligen varit med om en gång förut också, att jag först slutade och sen började igen.

Jag tror jag kommit till en slutsats. Jag kom faktiskt långt ifrån knakandet när jag försökte sluta. Men jag kan nog bra tänka mig att det någon gång skulle ha kommit tillbaka. Men jag tror nog att jag skulle ha klarat mig längre. Men Helsingforsvännernas eget knakande gjorde väl att jag inte såg så allvarligt på saken, att jag kunde börja "slappa" lite. Så nu vet jag inte vart det bär, men jag hoppas jag inte blir slav under knakandet igen. Det är hemskt.

Nu är det bara tre dagar kvar i skolan. Och ett prov kvar. Men jag sörjer inte lika mycket över provet nu när vi fick det lättare med läsningen! En sak som är intressant är att jag har tre prov som jag inte fått ut. Hoppas jag får ut någon/några av dem idag, för det skulle nog vara på tiden! Efter dessa tre skoldagar blir det påsklov. Ett lov med starka händelser. Ett lov då man får stanna upp för att tänka på det viktiga budskapet. Jesus dog för oss och han uppstod! Det är inte så många som tänker så mycket på detta på påsklovet(eller annars heller). Men det går dåligt för oss om vi glömmer bort denna händelse, om vi glömmer bort att vi har räddning om vi tror.


Ha en bra påskvecka och tänk på det egentliga budskapet!

GVMD!

4 kommentarer:

syrran sa...

Men...vilka funderingar alltså...gällande att knaka fingrar å hela köret. Blir ju mera en plåga för dig om du tänker sådär mkt på att ha 'kontroll' över det. Det är väl ok att knaka ifall fingrarna typ känns helt stela och så...?! Som ja sagt tidigare...du tänker för mkt! ;)

Flitig du är att uppdatera. Känner mig riktigt skit i jämförelse. Borde kanske uppdatera min blogg här så småningom.

Kommer hem på torsdagkväll. Vi tar ett eller tre-tåget. Får se.

Ha é gårr braa!
*kraam*

Jossan sa...

hehe...så Tommi och Otto har påverkat dig så du har börjat knaka dina fingrar igen, det förvånar mig int:P men vissa vanor (eller ovanor) som man har kan man kanske inte alltid sluta med..som..jag ..jag är 18 och går ännu och känner på mitt öra då och då...en ovana sen jag var liten och sög på tummen!! vill så gärna sluta med de...men de går int..!:( men vi hörs närmare om torsdagens gudstjänst..:) ha det så bra! kramar

Hanski-Boy sa...

Ditt knakande e som mitt nagelbitande :P Oj va många du ahr o kommentera. Men såååå rolit att du skriver! Ha d rba! KRAM o ><>

Jossan sa...

Å hanna...nu e de jag som gäller på dig:P du borde uppdatera din blogg lite oftare!!;)