söndag, april 15, 2018

En björntjänst av feminismen



Vi är ju olika vi människor. Kanske tilltalas vissa av teorin om att kvinnor i alla möjliga områden av livet diskrimineras. Att ta på sig feminismens glasögon är att börja se orättvisor i detaljer. Överallt.

Visst ser jag också hemskheter. Brott. Orättvisor som jag vill stå upp mot. Där det uttryckligen är kvinnor som befinner sig i underläge.

Men feminismen irriterar mig. Provocerar.

Varför undrar jag? Varför provocerar den mig?

När jag funderar kommer jag fram till i alla fall två saker. 

1) Den förespråkar en livsåskådning jag inte håller med om och som trycker undan min egen livsåskådning.
2) Jag vill inte ta på mig den offerkofta den försöker trycka på mig.

Den första punkten är det inte så mycket att orda om i det här inlägget. Så där är det. Ibland tillhör man en minoritet, ibland en majoritet.

Men den där offerkoftan. Även om jag förstår att kvinnor i vissa situationer blir förfördelade, vilket är tragiskt, har jag väldigt sällan sett mig själv som offer för att jag är kvinna, och jag bara vill inte börja se på mig själv på det sättet, även om feminismen vill att jag ska göra det.

Skulle jag börja rota skulle jag säkert hitta orättvisor.

Nåja, vi kan börja med lönen. Ja, där finns en orättvisa (inte ifall jag hittar ett lärarjobb dock), och det är tragiskt. Rättas det till är jag tacksam. Men då kan vi ju också fortsätta med att rätta till alla löneskillnader. Det finns människor som studerat lika länge som jag men som förtjänar mera (om jag hade ett jobb och förtjänade, det vill säga). Det finns människor som har studerat kortare tid än jag och som förtjänar lika mycket som jag. Eller mera. Det finns människor av samma kön med samma uppgifter som har olika lön. Det finns lärare som kanske har samma lön, men där en lärare planerar en lektion på 20 minuter och en annan på 60 minuter.

Jag tror inte att mitt liv levs bäst först när alla orättvisor är utraderade. Jag tror att mitt liv levs bäst när jag kan vara tacksam och nöjd trots att allt inte är rättvist.

Så när jag läser nyheter eller kommentarer om nyheter där någon kvinna blivit dåligt behandlad och det börjar ropas ”Se nu hur hon behandlas, bara för att hon är kvinna!” blir jag inte charmad. Kan en kvinna inte längre bli kritiserad eller felbehandlad utan att det måste ha något att göra med att hon är kvinna?

Det brukar talas om lättkränkta vita män. Är det kanske dags nu att börja tala om lättkränkta (vita?) kvinnor?

Vi är ju olika vi människor. Vissa människor kanske tilltalas av den här retoriken. Men angående mig gör feminismen en björntjänst. Och det är synd, för den skymmer viktiga frågor som kunde vara värt att lägga märke till.

lördag, mars 10, 2018

Varför kan inte feminismen ... ?

Jag borde förstå bättre än att skriva ett inlägg om feminism. Att som icke-feminist uttala sig om feminism ses inte alltid på med blida ögon. Men efter att ha läst de här två artiklarna (Här gick feminismen för långt [...] och Nu visas filmen som fått feminister att rasa [...]) med tillhörande kommentarer kan jag inte låta bli.

Varför kan inte feminismen ...   
 ... uppmuntra glädjen i att vara kvinna?
... uppmuntra män i det de gör bra och ge konstruktiv kritik för det de gör mindre bra? 
 ... se sig själva i spegeln ibland och våga bemöta sina egna brister, och kritik mot den egna ideologin?
... uppmuntra en god harmoni mellan könen – och börja med sig själva?
... uppmuntra kvinnors respektive mäns styrkor?
... ta itu med både kvinnors och mäns bristande bemötande från det motsatta könet?
... bemöta män på ett sätt som inte skrämmer bort dem?
... uppmuntra (eller i alla fall acceptera) det faktum att kvinnor beundrar män och män beundrar kvinnor?
... värna om yttrandefrihet?

Kanske skulle jag då själv också uppskatta feminismen mera.

tisdag, januari 02, 2018

År 2017 - två hus och en baby



Jag insåg ganska sent att det börjar bli dessa tider nu. Årssammanfattningarnas tid. "Men jag har väl inte så mycket att skriva om i år" hann jag tänka innan jag tänkte efter. Då insåg jag hur fel den första tanken var. Så nu skriver jag en årssammanfattning. För att det blivit tradition. En för mig viktig sådan, eftersom den uppfyller ett viktigt syfte: att sammanfatta mina minnen. Och för att få möjlighet att inse: jag lever inte ett så händelselöst liv trots allt.

Detta var år 2017:


  • Jag fyllde 29 och insåg att nästa år blir det fest.
  • Vi firade Elias treårsdag. Alla födelsedagar har firats i olika lägenheter.
  • Jag hade en mage som växte och ett litet illamående som tog slut någon gång i början av året.
  • Jag undervisade (de intressanta) kurserna svenska 2 och svenska 3 på Arbis och fick för första gången uppleva njutningen i att få undervisa en kurs för andra gången. (Mycket mindre planering.)
  • Jag hade tänkt vänta längre med att köpa en ny kamera efter att vår förra gick sönder. Men jag köpte ändå en ny (Nikon), och tur var väl det, för stor nytta hade jag av den när jag fick fota ett förlovningspar. Och med en baby på kommande var det nödvändigt med en fungerande kamera. Jag kunde också köpa det objektiv jag hade önskat mig.
  • Vi höll utkik efter tomter, och fick en idé som mognade fram under några månader ...
  • ... tills vi kom till en punkt där vi tog ett beslut och blev tomtägare.
  • Syster med familj beställde hus, började avverka skog och fick slutligen sitt hus. På tomten bredvid den tomt som under deras byggnadsprocess kom att bli vår. De skulle inte endast bo i samma by som oss, utan vi skulle bli närmsta grannar.
  • Jag och min man planerade hus, beställde hus, fick bygglov, inledde husbygget med markarbete och grund.
  • Jag har fått se vår tomt gå från skog till gård. Och fått träna mitt tålamod i att vänta på att huset och gården tar form.
  • Jag har glatt mig över tanken att få en trädgård att utforma.
  • Jag har fått inse att husplanering och husbygge inte bara är idel glädje. Det kan vara oro och besvikelse också.
  • Jag och min syster fick se hur härligt det är när pojkarna våra får leka tillsammans ute på våra tomter.
  • Min man blev 30. Jag hade hoppats på hejdundrande fest. Men middag på Strampen med den närmsta släkten blev det i alla fall. (Och Elias försvann en gång under kvällen. Han var på väg ner mot havet. Usch, vad våra hjärtan bultade.)
  •  Jag avslutade lärarjobbet på Arbis och tog paus från skrivandet för tidningen Livet. Det blev 100 % hemmaliv som gällde.
  • Babyn låg med huvudet uppåt i magen och jag fick uppleva våndan i att välja mellan vaginal förlossning och kejsarsnitt.
  • Jag fick vara med om ett vändningsförsök av babyn och magnetröntgen.
  • Jag valde kejsarsnitt trots att många avrådde mig. Ett av mina bästa beslut ever.
  • Årets mest händelserika vecka: vi fick vår andra älskling och min syster fick sitt hus.
  • Jag gladdes åt att allt kring födseln gick så lätt och att anknytningen blev så bra.
  • Jag fick lära känna en kvinna som flyttade från Bangladesh till Finland.
  • Jag har hunnit läsa överraskande mycket, tack vare amningen. Bland annat har jag läst Fredrik Backmans två första böcker om Björnstad. Rekommenderas. 
  • Den bästa boken jag läste under året var ändå "Närma dig Gud" av John Bevere.
  • Den största känslan under året har varit kärleken till våra barn.

På instagram

Jag finns nu på instagram under namnet fotofilosofie, där jag publicerar mina favoritfoton, nya och gamla. Välkomna att kika in!




fredag, september 01, 2017

Dimma

Gårdagsmorgonen hade varit en perfekt morgon för fotografering. Jag fick nöja mig med att fota från balkongen, men inte så illa det heller när det visar vilket underbart sceneri vi fick njuta av.


onsdag, augusti 30, 2017

6 orsaker varför jag längtar efter ett eget hem



Jag vill dela med mig av sex orsaker varför jag längtar efter det hem dit vi ska få flytta om ungefär ett år:

1) Jag vill att var sak ska ha sin plats. Nu står ena cykeln i vardagsrummet och den andra där den för tillfället är till minst besvär. Kontor och Elias sov- och lekrum delar yta. Reklam lämnar i köket. Bastun och skrubben rymmer allehanda föremål som är svåra att hitta men lätta för Elias att dra ut över hela lägenheten. Och. Så. Vidare. Ett riktigt i-landsproblem, men oj vad störande!

2) Jag vill inreda. Jag har under mitt vuxna liv inte satsat på inredning. Främst för att jag mest flyttat runt. Jag har också tänkt att jag vill planera husets inredning sen när vi väl har ett hus att utgå från och inte bära med oss en massa möbler som inte passar ihop med vare sig varandra eller huset. Så jag har medvetet varit sparsam med att köpa nya möbler* och inredningsprylar. Men det kliar i fingrarna förstås. (* Att inte köpa skåp och hyllor är lite förödande med tanke på punkt 1.)

3) Jag vill ha en gårdsplan. Med barn är det nog enklare att bo i lägenhet eller hus med trädgård än att bo i höghus (utan lekplats på gården). Vi har som tur lekpark nära, men det är ändå lite omständigt och för mig tråkigt. Med ett hus skulle man ha nära att gå in om det behövs och i den egna trädgården skulle jag trivas bättre än i en lekpark.

4) Jag vill planera den egna trädgården. Ännu för något år sedan hade det här uttalandet överraskat mig. Jag trodde nämligen att en bra trädgård var en trädgård med blommor, och eftersom jag var ointresserad av blommor låg också trädgårdar utanför min intressesfär. Men jag började inse att en egen trädgård får man utforma som man själv vill, den behöver inte se ut på ett visst sätt. Nu drömmer jag om en lummig trädgård, med olika trädsorter och olika rum att vistas i.

5) Jag vill inte flytta mera. Det här torde vara den nionde lägenheten jag bor i sedan jag för tio år sedan flyttade hemifrån. Nu kunde jag gärna slippa flyttbilen för ett tag.

6) Jag vill bjuda hem folk. Visst får vi besök nu också, men jag skulle vilja utnyttja hemmet än mer för att ha folk på besök. Stillsamma träffar, spontana besök, fester, garden party, böneträffar ... Kanske är det en utopi, eller så inte, men min dröm är i alla fall att människor skulle hitta till vårt hem. Egentligen är det dumt att tänka att det krävs ett egnahemshus för att förverkliga den drömmen. Men det känns trevligare att bjuda folk till ett hem som man satt ner själ och hjärta i än till en tillfällig lägenhet. Stora fester går hur som helst inte att ordna just nu.

tisdag, augusti 01, 2017

Det händer på tomten

Nu har det börjat hända också på vår tomt. Höstens stora händelser är trädhuggning, grävning och grundgjutning och idag bevittnade vi trädhuggningen. Det känns som en enorm skillnad och nu får vi bättre överblick över tomten. Jag satt länge och tittade på skogsmaskinens arbete medan Elias lekte på kusinernas tomt.




måndag, juli 31, 2017

Babybubblan - att vara innanför eller utanför?



När jag hört talas om babybubblan har jag ofta förstått den som en mysig bubbla förbehållen mamman och barnet. En bubbla där man inte kan slita blicken från varandra, en tillvaro man ogärna lämnar. En sådan bubbla har jag inte själv känt av, varken med Elias eller Aaron, trots att jag kunnat glädjas mera den här gången. 


De gånger jag har känt av en bubbla har det inte känts som en bubbla dit ingen annan kan komma, utan en bubbla jag inte kan komma ur. Det är de gånger när jag börjar känna att livet (sommaren, gemenskapen, äventyret ...) pågår där ute någonstans, medan jag är fast inne, i huset eller allmänt i jobbet som förälder.

Det är så min babybubbla kan se ut. Men när väggarna börjar komma närmare är jag glad att märka att det inte är omöjligt att ta sig ur bubblan. Min kontakt med omvärlden är inte bruten, den är bara på paus ibland.

Med Elias var bubblan ganska påtaglig. Med Aaron har jag bara känt av den ibland. De senaste dagarna knappt alls, när jag har fått vara med om så mycket roligt som besök hos vän, systerns flytt, stranddag, gudstjänst och nu igen besök hos systern. Men de senaste dagarnas mediediskussioner om offentlig amning gör mig lite ledsen. Det verkar finnas många som tycker att jag ska stanna inne i bubblan.