torsdag, juli 20, 2017

Namnet

När Elias föddes visste vi namnet när han anlände och mellannamnet kom vi fram till strax därefter. Med vår andra son var det annorlunda. Elias var ju upptaget (liksom därmed Elis och Eliel som var mina förslag innan vi fick det modererat till Elias), så vad fanns kvar? 

Stig, Sigurd, Torsten, Albin och Åke om man tittar i den finländska almanackan. Eller kanske lite mindre spektakulära namn som Erik, Niklas, Johan och Mikael som var och varannan man har hetat under historiens lopp. Eller mera spektakulära namn som Gregorius, Gudmund eller Ferdinand (jo, finländska almanackan!). 

Jag har lite svårt att tänka mig ett namn som någon jag känner bär. Namnet ska vara oerhört fint för att jag ska se namnet framför mig istället för den eller de personer jag känner med namnet. Å andra sidan har jag ingen känsla för helt obekanta namn (dit t.ex. Alen, Otis, Dino, Truls och Milo hör). Så det är en smal balansgång det handlar om.

Jag har bläddrat igenom långa namnlistor på internet och hittat några få namn som jag känt mig nåt så nära nöjd med. Medan Anders slängde ur sig än det ena än det andra namnförslaget, var mitt namnförslag före sonens födsel Lukas. Inte spektakulärt eller obekant, men fint på något sätt.

Men Anders var inte nöjd (han som nog hade kunnat tänka sig tiotals andra namn) och när sonen föddes tänkte jag också "Nää, kanske inte Lukas heller. Han borde ha ett R i sitt namn." Så nu plöjde jag igenom namnlistorna igen, nu med sikte på namn med R i sig. (Jag vet inte varifrån det här med R kom, men bra att jag hade något att gå efter.) Ett namn jag tänkte mig var Zakaria med långt i, men vi var inte säkra på om det fanns ett sånt uttal av namnet, och säkert skulle han av andra kunna bli kallad Sakarja istället. Men sen hittade jag en pärla! Jag var säker på att jag hade hittat namnet (THE namnet). Vackert, exotiskt, jag kände bara till en med namnet, och han är skådespelare, en finsk sådan dessutom, så namnet skulle fungera i Finland: Jasper. Vilket enastående vackert namn!

Men Anders var inte övertygad. 

I takt med att han förblev oövertygad blev jag själv mindre övertygad att det passade den här gången. Så jag började bli mera du med Anders främsta förslag Aaron istället. Det hade ju ett R i sig, och inte var det egentligen ett speciellt vanligt namn. Jag kände ingen personligen med det namnet.

Aaron fick vara förnamnet. Först tänkte jag att Jasper skulle få bli mellannamnet, men sedan tänkte jag att det kan vara bra att spara det namnet ännu. Och då kom jag på Sander. Ett namn som jag visste att vi aldrig skulle behöva som första namn.

Sander är ett namn vi skämtade om redan när Elias var på väg. Helt enkelt för att det är samma namn som Anders, bara att S flyttat längst fram. Vi skulle aldrig lägga det som första namn, då kunde vi lika gärna lägga Anders junior. Men jag tyckte att det passade bra där efter Aaron.

Aaron Sander

Inte Aaron Ron som Anders föreslog. 

Jag känner mig riktigt nöjd med det här namnet nu. Det blev en fin helhet, precis som jag tyckte att det blev med Elias Viljam.

Jag hade hoppats att vi skulle ha varit klara med namnet tills han föddes, men det var vi inte. Och sen blev det svårt att spika något, för när är det naturliga tillfället att spika ett namn när födseln redan ägt rum? Vi fick helt enkelt ta oss i kragen och skaka hand om saken, och nu när namnet är ute i både VBL och Nya ÖB kan jag berätta historien här.

torsdag, juli 06, 2017

Något vackert

Nu tror du kanske att du kommer att få se en bild på vår nyfödda. Medan det stämmer att jag tycker att han är vacker, gläder det mig att jag mitt i vår babybubbla får påminnas om att det finns mycket här i världen jag tycker är vackert. (Eller är det kanske just vår vackra babybubbla som påminner mig om att livet är vackert?) Två saker jag älskar är bibeln och tyska språket, så vad kan då vara bättre än att läsa bibeln på tyska?

"Weil Gott uns solches Erbarmen geschenkt hat, liebe Geschwister, ermahne ich euch nun auch, dass ihr euch mit Leib und Leben Gott als lebendiges und heiliges Opfer zur Verfügung stellt. An solchen Opfern hat er Freude und das ist der wahre Gottesdienst. Und richtet euch nicht nach den Maßstäben dieser Welt, sondern lasst die Art und Wiese, wie ihr denkt, von Gott erneuern und euch so umgestalten, dass ihr prüfen könnt, ob etwas Gottes Wille ist, ob es gut ist, ob es Gott gefallen würde und ob es vollendet ist."

("Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.")

Rom 12:1-2

Jag måste erkänna att jag vid läsningen av dessa två verser föredrar den tyska versionen. Den känns tydligare och mer uppmuntrande. Romarbrevets tolfte kapitel är ett kapitel jag gärna återvänder till, speciellt när jag vill ha ut mycket matnyttigt på korta textavsnitt. 

Jag läste inte den här gången mer än två verser. Men vilka verser alltså! Den sanna gudstjänsten är inte att vi sitter i kyrkbänken på söndag, utan att vi ger vårt kropp och vårt liv åt Gud. Vårt tankesätt ska inte vara präglat av världens sätt att tänka, utan av Guds sätt. Då kan vi förstå vad som är Guds vilja och vad som är gott.

onsdag, juli 05, 2017

Så mycket bättre - om när jag tog genvägen förbi helvetet

För två inlägg sedan skrev jag att jag fick välja mellan pest och kolera. Men det visade sig att kejsarsnitt inte var kolera, utan snarare ... glass.

Före jag fortsätter berätta vill jag poängtera att jag förstår att varje förlossning och varje kejsarsnitt är unik. Det här är endast mina egna erfarenheter. Till blivande förstföderskor vill jag säga: förbered dig på vad som är på kommande och lyssna till positiva förlossningsberättelser. En förlossning behöver inte bli traumatisk.

När jag hade fött vårt första barn var min första tanke inte "jess, vi fick ett barn", utan "puh, jag klarade det!" Även om jag inte vet hur många barn vi kommer att få, har jag en föreställning om att det kan bli tre, och jag tänkte: "Hohho, det här var bara ett av tre!" När babyn kom till bröstet njöt jag inte, utan jag fokuserade på att uthärda smärtan när de sydde mig. Jag hade svårt att ta till mig gratulationer från människor. Jag kunde lättare relatera till kommentaren "Lycka till!", som någon enstaka som tur skrev åt mig.

Nu när vi genom planerat kejsarsnitt fick vårt andra barn var min första tanke: "Va? Gick det så här lätt!" Jag njöt av att se babyn och få honom till bröstet. Senare tänkte jag: "Oh, nu var redan två av tre avklarat, som lite i förbifarten." Jag har glatt mig åt gratulationerna, som genast började strömma in av otaliga inblandade läkare och skötare.

Skillnaden mellan vanlig förlossning och kejsarsnitt var för mig som dag och natt. Andra faktorer spelar också in, speciellt det att jag den här gången hade erfarenhet från en tidigare födsel och ett tidigare barn.

Hade jag genomgått en vanlig förlossning nu hade jag sannolikt upplevt den som behagligare än den förra. Hade jag genomgått sätesförlossning hade jag antagligen upplevt den lika besvärlig som förra gången, eller möjligtvis värre, på grund av oron jag skulle ha känt.

Mamma sade före kejsarsnittet att hon hört att anknytningen kan vara svårare efter ett kejsarsnitt, eftersom födseln inte skett på naturlig väg. För mig var det tvärtom. Chocken jag upplevde vid förlossningen gjorde det svårt för mig att glädja mig vid första barnets ankomst, medan allt gick så lätt vid kejsarsnittet att anknytningen genast kunde påbörjas.

Nu måste jag ändå påpeka att det bara är fem dagar sedan kejsarsnittet utfördes, och jag kan i det här skedet inte överblicka alla följder.

Jag vill berätta om skillnaderna mellan våra två födslar (födseln och tiden därefter), varav de allra flesta faktorer visar varför jag upplevde andra födseln som så mycket bättre än den första.

Så mycket bättre


FÖDSEL 1 (VANLIG FÖRLOSSNING)
FÖDSEL 2 (PLANERAT KEJSARSNITT)
Anders pappaledighet: en dryg vecka. Detta stressade mig enormt på BB:n och störde mig mycket under tiden därefter.
Anders pappaledighet: tre veckor + två veckor semester. En stor trygghet i jämförelse med förra gången.

Tammerfors: Vi bodde i Tammerfors, och hade inte många bekanta inom räckhåll.

Kvevlax: Nu bor vi nära släktingar och vänner.

Vård på finska: Jag tyckte vi klarade oss hyggligt, men ...

Vård på svenska: ... nu märkte jag hur mycket tryggare man känner sig när man får tala sitt modersmål.

Chock: "Var en förlossning så här jobbig!"

Chock: "Kan en födsel vara så här lätt?"

Smärta under förlossningen: sammandragningar som fick mig att skaka, krystskede som gav mig panik och när jag trodde det var över skulle jag ännu sys. Aj!

Smärta under födseln: Det mest smärtsamma under födseln var när de satte in droppnålen. Det säger en hel del om vilken icke-smärtupplevelse kejsarsnittet var.

Sömnbrist: Min förlossning räckte nästan 2 dygn. Först sov jag bristfälligt två nätter, sedan hade jag en utmattande förlossning, och väl till natten föddes Elias, vilket gjorde att jag var för upp i varv för att kunna sova ordentligt nästa natt. Nätterna därefter sov jag dålig p.g.a. barnskötseln.

Sömnbrist: Jag var lite för nervös för att kunna sova bra natten innan kejsarsnittet. Men det var bara en natt, och när jag fick träffa vår baby var jag därför inte speciellt trött. Nätterna därefter har jag sovit lite p.g.a. barnskötseln.

Blodförlust: 900 g.

Blodförlust: 400 g.

Smärta efter förlossning: Svårt att sitta i början. Flera dagar efteråt var det svårt att gå normalt, p.g.a. stygnen. Jag åt smärtstillande 2 veckor.

Smärta efter födseln: Smärtan som sades skulle komma dagen efter födseln kom inte. Men jag rör mig försiktigt, och undviker att hosta och skratta, för att det inte ska kännas i operationssåret. Jag lär få äta smärtstillande upp till 4 veckor, men hittills har jag inte känt av smärtan.

Yrsel: Jag var väldigt yr efter förlossningen. På väg till duschen tänkte jag svimma. Det första dygnet tog jag det väldigt försiktigt med promenader.

Yrsel: Efter kejsarsnittet tog det några timmar innan känseln återkom till benen. Jag kunde alltså, och behövde inte röra på mig. (Tack kateter!) När jag på kvällen satt upp och åt var jag lite yr. Men tacksamt nog behövde jag alltså inte komma mig upp ur sängen.

BB-tiden: Tiden på BB:n upplevde jag som ganska stressig. Hur skulle man förutom ammande och pumpande hinna med sömn, toalettbesök och mat?

BB-tiden: Mycket sömn fick jag inte, men jag hann bra med mat och toalettbesök, och jag njöt av tiden med babyn. Ammandet gick tämligen bra, och pumpa behövde jag som tur inte!
Bakslag: Allt var tungt i början, men ett speciellt bakslag var bilirubinvärdet som steg. Det innebar att Elias var väldigt trött, och amningen blev en komplicerad process och ljusvården kändes ansträngande.

Bakslag: Den första tiden var ljus och fin. Lite bakslag fick vi i och med att babyn under lite mer än ett dygn var ganska trött. Bilirubinvärdet steg och vikten minskade. Även några undersökningar av hjärtat gjordes. Men det redde upp sig och det gick inte så långt att babyn t.ex. behövde ljusvård.

Chock: Livet som förälder var en chock. Allt kändes tungt.

Icke-chock: Jag hade varit rädd för att allt skulle kännas tungt igen, men det gjorde det inte. Det kändes vant och naturligt.

Oerfaren: Jag hade ingen erfarenhet av babyskötsel. Jag behövde våra sex dagar på BB:n för att känna mig redo att åka hem. Första tiden hemma var jag orolig för en hel del, och under det första året var det mycket som vi fick kämpa oss fram med p.g.a. bristande erfarenhet.

Erfaren: Jag hade tänkt att jag skulle ha glömt det mesta, men förvånades av att det mesta gick så naturligt. Jag fick redan märka att erfarenheten den här gången gör allt lättare. Jag behöver inte kämpa mig fram utan har knep att använda.

Baby-blues: Jag fick baby blues som höll i sig 2 veckor. Därefter var jag nedstämd tills Elias var fyra månader. Detta hängde ihop med boningsorten, nedstämdheten försvann nämligen i och med flytten till Österbotten.

Ingen baby-blues: Nu är vi inne på femte dagen och jag har inte känt av någon baby blues. Jag tror faran är förbi. Tvärtom förra gången har jag kunnat njuta av det nya livet.

Tanke om antal barn: ”Hur ska jag klara av tre barn? Jag klarar knappt av ett barn!”

Tanke om antal barn: ”Tre barn? Det blir nog inga problem!”

Babyns sömn: Jag säger bara ett ord: Kaos.

Babyns sömn: Den här gången äger jag trygghet, erfarenhet och knep. Kaotiskt känns det därför inte den här gången.
















































































Något namn har vi inte kunnat komma på åt lillebror ännu. Det är en av få nackdelar med den här födseln, i jämförelse med förra. Då hade vi det ganska lugnt på namnfronten.

torsdag, juni 29, 2017

Dagen före födseln

I gymnasiet hade jag en dröm där jag var gravid. I drömmen visste jag att jag skulle föda dagen därpå och kände ångest och rädsla. Efteråt tänkte jag att drömmen på en punkt inte stämde överens med verkligheten. På riktigt vet man ju inte att förlossningen kommer att äga rum dagen därpå.

Nu är andra barnet på kommande, och det är andra gången jag vet att förlossningen/födseln kommer att äga rum dagen därpå. Med Elias hade vattnet gått natten innan, och vi skulle sova hemma ännu en natt. Den dagen förstod jag att förlossningen skulle äga rum dagen efter. Den här gången har vi planerat kejsarsnitt, och nu vet jag att födseln kommer att äga rum imorgon.

Å ena sidan har det varit skönt att veta tidpunkten. För då har jag haft något konkret att se fram emot. Det har också varit enkelt att ordna barnskötsel åt Elias. Å andra sidan har jag fått vara ganska nervös de här två senaste dygnen, när jag har vetat att det kommer att hända på fredag.

I förra inlägget skrev jag att jag inte är rädd för kejsarsnitt på samma sätt som för en sätesförlossning. Ändå måste jag medge att jag nu är lite nervös, när det närmar sig på riktigt. Jag har aldrig blivit opererad förr. Hur skall det gå för mig och babyn? Bra hoppas jag, men en del skräckscenarier bubblar upp i fantasin.

För själva operationen kan man ändå förbereda sig, men hur förbereder man sig för att ta emot en ny baby? Den här gången är jag inte lika hjälplös som förra gången. Förra gången hade jag ingen erfarenhet, jag visste inte hur man tog hand om ett barn och hur livet skulle förändras. Den här gången tror jag att jag kommer att komma undan den värsta chocken. Men jag kan liksom ändå inte fatta att en baby är på kommande. Något band till babyn är därför också svår att känna av. Men jag vet att bandet kommer, och det blir med tiden det starkaste man har i livet.

Nu förbereder jag mig inför morgondagen med ett brakkvällsmål (tackar för den rekommendationen) och tänker att om Anders farmor klarade av ett kejsarsnitt utan bedövning så ska väl jag klara ett med bedövning. Sen är det bara att go with the flow, inte grubbla för mycket och försöka njuta mycket mera än efter förra förlossningen.

onsdag, juni 28, 2017

Sätesförlossning eller kejsarsnitt? Hur jag valde

Efter informationen jag fick av läkarna, och efter att ha rådfrågat bekanta med erfarenhet och/eller expertis beslutade jag mig för kejsarsnitt istället för sätesförlossning. Jag vill förklara varför jag valde kejsarsnitt, trots att en stor del rekommenderade sätesförlossning.

Innan jag fick några fakta presenterade för mig tänkte jag att kejsarsnitt var det vanliga tillvägagångssättet vid sätesläge, som både rekommenderades av sjukhuspersonal och uppskattades mest bland föderskor. Därför kom jag att bli överraskad.

Från sjukvårdens sida var de ganska neutrala, och sade att föderskan vid sätesläge får välja själv. Listan med riskerna var dock längre vid kejsarsnitt än vid sätesförlossning, och en läkare sade att jag inte ska välja kejsarsnitt för lättvindigt. Jag som tidigare hade tänkt att kejsarsnitt var det naturliga valet började tvivla.

När jag började höra om efter erfarenhet och expertis bland mina bekanta blev jag överraskad över att många av mina bekanta hade genomgått sätesförlossning. Det överraskade mig också att de rekommenderade detta förlossningssätt. En del bekanta hade erfarenheter av kejsarsnitt, vissa goda sådana, vissa dåliga. Många med erfarenhet av både vanlig förlossning (eller sätesförlossning) och kejsarsnitt rekommenderade det första.

Det visade sig att jag inom min bekantskapskrets (eller bland vänners vänner) har många barnmorskor. Dessa rekommenderade alla sätesförlossning framom kejsarsnitt.

Trots all uppmuntran till sätesförlossning valde jag kejsarsnitt, eftersom
- jag hade hört några skräckhistorier om sätesförlossning, och det här satte stämningen för mig redan från början. (Skräckhistorier finns bland vanliga förlossningar också, påpekas det då.)
- jag är rädd för en sätesförlossning. Rädd för att brista mycket, rädd för att babyn ska få syrebrist.
- jag vid förra förlossningen fick panik när jag skulle krysta ut barnet, och därmed höll tillbaka, något man inte bör göra vid sätesförlossning.
- en del människor runtomkring mig delade mitt obehag inför en sätesförlossning. 

En barnmorska rekommenderade sätesförlossning om jag är samarbetsvillig. Min respons blev:
- Men det är jag ju inte.

Min vän och barnläkare Hanna sade att om jag lider av förlossningsskräck kan detta utgöra en risk, och då kan kejsarsnitt vara att föredra.

Så det fick bli rädslan som bestämde den här gången. Rädslan för kejsarsnitt är mindre än rädslan för sätesförlossning. Min föreställning är att ett kejsarsnitt är mer kontrollerat, även om det medför vissa nackdelar, medan en sätesförlossning är mer oberäknelig, och kan gå hur bra som helst, eller riktigt dåligt.

Kan hända att jag efteråt medger att det var ett besvärligt val. Men mellan pest och kolera valde jag nu då kolera.

måndag, juni 26, 2017

Den stora veckan

En mycket speciell vecka har vi framför oss. Det är veckan när min syster kommer att få sitt hus och vi vårt andra barn. Huset kommer på onsdag och babyn på fredag, om allt går som planerat. Kan en vecka bli mer spännande än så?

Jag valde kejsarsnitt framom sätesförlossning, och det blir av nu på fredag, ifall förlossningen inte råkar starta innan dess. Det känns skönt att nu ha ett bestämt datum, och att datumet är så nära förestående. Den gångna veckan har känts lite som en bergochdalbana, men idag klarnade det att det nog blir kejsarsnitt på fredag.

Det var nämligen så att innan jag meddelade sjukhuset om mitt beslut hade jag hört att snitten utförs på fredagar. Jag hade räknat ut att mitt kejsarsnitt antagligen skulle bli 30.6. På sjukhuset bestämde man ändå att det fick bli 7.7, endast tre dagar före beräknat datum. Det här datumet kändes avlägset, när jag hunnit ställa in mig på 30.6, och dessutom fanns det en risk att förlossningen skulle komma att starta av sig själv innan det. Läkaren sade att ifall förlossningen kommer igång av sig själv, och den framskrider så fort att det börjar bli dags för krystskedet, är det inte längre någon vits med kejsarsnitt.

Jag ville gärna undvika en eventuell sätesförlossning, och började därför göra övningar som enligt internet kan hjälpa barnet att svänga på sig. Efter tre övningar tyckte jag att barnets rörelsemönster hade ändrat helt, och nu var jag inte längre säker på hur barnet låg. Jag hoppades att barnet låg med huvudet ner.

Då ringde de från sjukhuset och meddelade att de ändrat tiden för kejsarsnittet till 30.6, helt enligt min hemliga önskan. Nu önskade jag plötsligt att barnet ändå skulle ligga med huvudet upp, för det skulle kännas ganska bra och bekvämt att ha ett datum inom en snar framtid där man vet att förlossningen sker under kontrollerade former.

Barnets rörelsemönster började återgå till de bekanta, och idag fick jag på rådgivningen bekräftat att barnet ligger med huvudet upp. På fredag blir det alltså kejsarsnitt

torsdag, juni 22, 2017

Tomten är vår! Vi blir Kvevlaxbor

Nu äntligen kan jag berätta om vårt tomtköp!

Under en längre tid har vi sökt hus eller tomt i Kvevlax. Vi har hållit ögonen öppna på hela Vasa-Korsholms-trakten, men allra helst ville vi (i alla fall jag) bosätta oss i Kvevlax. Dels har vi börjat trivas bra i byn, dels äger min syster med familj sedan några år tillbaka en tomt i byn. Tänk vad härligt det skulle vara att bo i samma by som min syster! Vad värdefullt det skulle vara för våra barn!

Så kom i våras en möjlighet för oss att köpa tomt i Kvevlax. Inte var som helst, utan bredvid min syster! Jag var beredd att slå till direkt, men Anders funderade en längre tid på saken. Jag höll på att ge upp hoppet när Anders sedan mjuknade upp. 

Systern bygger hus nu i sommar, och vi har arbetat en del på deras tomt i vår. Det har varit idylliskt att se våra pojkar leka tillsammans där och att få arbeta med systern med familj och våra föräldrar. Det har varit så fint att drömma om framtiden bredvid systern.


Men det är först nu som vi faktiskt äger tomten. Vi har redan många papper klara, så som husköpet och banklånet, men tomtköpet var kopplat till bygglovet, och bygglovet fick vi riktigt nyligen. Utan bygglovet hade inget blivit av, men nu är tomten vår. Vi har arbetat ivrigt för att hinna få bygglovet före semestrarna, så att det inte skulle dröja förrän vi kunde börja arbeta på tomten.

Så nu får vi bygga vårt paradis. Bredvid min systers paradis. Tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag och min syster skulle få bo i samma kommun, än mindre som närmsta grannar. Det började kännas frustrerande när det räckte så länge innan vi hittade hus/tomt, men nu känns det som att Gud besparade oss möjligheten att få napp eftersom han hade en skatt bevarad åt oss.

Schemat det närmaste året ser ut enligt följande: under hösten kommer grunden, i februari/mars kommer husskalet och under våren och sommaren får vi jobba inomhus. Inflyttningen sker antagligen nästa sommar/höst.



söndag, juni 18, 2017

Replots hamn

Det måste finnas någon strand på Replot, tänkte jag, och googlade mig fram till Replots hamn. Vi ville åka någonstans idag hela familjen, och då fick det bli Replots hamn. Jag vet att jag har hört reklam om Café Arken på radion, men visste inte att det nu var dit jag var på väg. Nu kan jag själv göra reklam för Replots hamn, där Café Arken ligger och gör stället än mer attraktivt. En simstrand, ett hopptorn, en vacker hamn och svalkande glass från caféet. Det är ungefär vad jag önskar mig av en vacker sommardag. (Nej, jag hoppade inte! Jag simmade inte ens. Men stämningen var den rätta.)
Ibland skulle det vara till fördel att behärska det här med retuschering. Bara så att man kunde dölja vissa detaljer.




Den motvillige fotografen fick ställa upp igen.










36+5 och en bild

Jag började få lite panik över att beräknat datum närmar sig. Det är nämligen så att jag bara fotat en bild hittills av min gravidmage. Nog vore det ju fint att ha något minne av hur magen såg ut mot slutet också. Så med hjälp av en motvillig fotograf fick jag igår det här fotot till stånd, från vecka 36+5.





torsdag, juni 15, 2017

Dagens två nyheter


1) Ännu mer än två dygn efter vändningsförsöket är magen öm på de ställen läkaren tryckte på. Som tur är det en vecka mellan de två vändningsförsöken.

2) Anders fick den bästa tänkbara födelsedagspresenten: Bygglov! Bara vi får saker svart på vitt är jag mer än ivrig att få berätta om våra drömmar och planer. Vi har haft många underskrivna papper, men allt har varit knutet till bygglovet, därför har jag ännu inte kunnat berätta om allt här på bloggen. Men snart!

Det här fotot tog jag idag i mer än 20 graders värme. På facebook namngav jag bilden "Det här är livet!" Fritt fram att hitta så mycket symbolik som helst i bilden. Det mindre uppenbara är att jag tycker det är livet att få tidningen som jag själv jobbar för genom postluckan.


Det här är livet!

Sofie Granlunds foto.

onsdag, juni 14, 2017

Några erfarenheter rikare - ett svängningsförsök av babyn

Första gången jag på riktigt var in på sjukhus var i samband med Elias födelse. Min kännedom om sjukhusliv innan det var lyckligtvis ringa. Så när jag igår (i vecka 36 + 1) skulle till sjukhuset för att försöka svänga på babyn, som ligger med huvudet uppåt, såg jag det som en exkursion. Lite nervös var jag, men mest nyfiken.

"Ingen spabehandling"

Jag hade fått några utlåtanden om svängningsförsöken på förhand:
"Inte alls smärtsamt."
"Inte någon spabehandling. Det kan kännas obehagligt."
"Det ska inte göra ont, men det kan kännas obehagligt."
"Inte så farligt som folk säger, men inte är det någon spabehandling."

Därtill hade jag en mardröm om svängningsförsöket, men i mitt vakna tillstånd förstod jag att det omöjligen kunde gå till på det sättet.

Svängningsförsöken gjorde ungefär så ont som jag hade kunnat föreställa mig. Att tänka sig att det inte alls skulle göra ont när någon knådar en uppsvälld gravidmage hade varit naivt. Så pass ont gjorde det att sängkanten fick sig en behandling av mina nävar. Men det gjorde inte heller mer ont än man skulle föreställa sig. Med flera pauser mellan svängningsförsöken, och utan att hålla på i en evighet var det helt uthärdligt. Så nu låter mitt eget utlåtande:

"Lite smärtsamt, men hanterligt."
(Nu i efterhand förstår jag inte vad som menades med obehagligt i de utlåtanden jag fick/läste. Det var inte alls obehagligt på något skrämmande vis, bara rätt och slätt lite smärtsamt.)

Fick lära känna babyn mera

Det positiva med besöket var att jag fick lära känna babyn lite bättre, och mitt eget tillstånd. Babyn väger nu 2,7 kg (Elias vägde vid födseln en vecka senare 3,1 kg), vattenmängden är inte speciellt stor (förra gången var mängden riklig och Elias föddes tre veckor för tidigt) och jag är öppen 1 cm. Om det sistnämnda är positivt eller negativt vet jag inte. Läkaren tog ingen speciell notis om det, och själv är jag glad att det inte kommer att behövas en massa arbete för att få mig att öppnas den första centimetern.

Efter vändningsförsöket kontrollerades att babyns hjärtljud såg bra ut. Det visade sig att jag på dessa ca 20 minuter hade fyra små sammandragningar, av vilka jag kände av en. Nu när vändningsförsöket var över kändes det faktiskt nästan som att befinna sig på spa - helt i lugn och ro, utan förpliktelser, fick jag i min ensamhet sitta och läsa Allers i ett rum med utsikt över Vasas vackra strandlinje. Inte alls något att klaga över.

Till problemet

Så hur gick vändningsförsöket då? Nä, det lyckades inte. Innan sjukhusbesöket hade jag nästan önskat att försöket inte skulle lyckas - ett kejsarsnitt lät lockande när man varit med om en förlossning. Men när läkaren började räkna upp riskerna med kejsarsnitt började jag intensivt önska att babyn skulle svänga sig och att jag skulle få genomgå en helt vanlig förlossning.

Jag fick en ny tid till nästa vecka. Min kusins barn svängde sig mellan de två vändningsförsöken, så där ligger nu mitt hopp. Babyn var ytterst livlig hela dagen igår, men tyvärr känner jag igen rörelsemönstren, fötternas position har inte ändrat.

Till nästa vecka gäller det att läsa på så mycket som möjligt om sätesförlossning och kejsarsnitt att jag kan göra ett nyktert val. En sätesförlossning skrämmer vettet ur mig. Hur mycket spricker man? Babyn ska fort ut, annars finns risk för syrebrist. Inte lugnande för mig som senaste gång tog lite väl god tid på mig med krystandet eftersom jag på grund av smärta och panik vägrade trycka på allt jag kunde. Å andra sidan var riskerna med kejsarsnitt fler än jag hade räknat med. Summa summarum tror jag att rädslan för sätesförlossning kan få mig att välja kejsarsnitt. Det låter som att sätesförlossning kan gå hur bra som helst, men om det inte gör det kan skadorna vara stora, större än vid kejsarsnitt.

En till exkursion - magnetröntgen

Jag fick en överraskning igår också. Jag skulle inte endast få bevittna ett vändningsförsök, jag skulle också komma att få prova på magnetröntgen. Eftersom babyn inte svängde på sig antog jag erbjudandet om att undersöka min kropps möjligheter att genomgå en sätesförlossning.

Eftersom jag inte har någon svår sjukdom, eftersom benen for in först och huvudet låg riktigt nära ingången till trumman och eftersom trumman var ganska rymlig, kändes det inte alls så obehagligt med denna röntgenform som jag hade tänkt mig. Mitt största problem var rädslan för att jag som gravid skulle kunna bli illamående av att ligga på rygg. Men med sköterskans försäkran om att jag i sådana fall skulle få komma ur trumman försökte jag andas i lugn och ro. Mitt näst största problem var hur jag skulle kunna ligga stilla när sången "You're the one that I want" började spelas i mina hörlurar.

Några framtidsscenarier

Eftersom babyn ligger med baken neråt fick jag den inte alltför trevliga upplysningen om att jag vid en eventuell vattenavgång behöver åka liggande in till sjukhuset, alltså då troligtvis med ambulans. Jag borde ha frågat mera om hur pass mycket jag kan vara i rörelse, för nu är det lite oklart för mig vad jag får och inte får göra vid en vattenavgång. Borde jag ha telefonen i koppel så att jag kan dra den till mig istället för att springa och hämta den? Får jag gå och öppna dörren när ambulanspersonalen knackar på, eller ska de bryta sig in?

Jag har redan lyckats måla upp några framtidsscenarier som inte är alltför smickrande.

1) Jag och Elias sitter på bussen till Karleby och någonstans ute i skogen går vattnet. Jag får generat lägga mig ner på någon bänk och ropa "Heej, busschauffören! Nu får ni stanna och ringa efter ambulansen!" Jättekul ...

2) Jag och Elias sitter i bilen på väg till Vasa. Vattnet går just innan första avtaget till Smedsby. Jag parkerar panikartat vid vägrenen. Jaha, var ska jag ligga? På växelspaken? Ringer ambulansen, sedan Anders. Ambulansen kommer. Elias förstår ingenting och kommer chockerad med mig i ambulansen.

Även om Elias förlossning började med (riklig) vattenavgång tror jag inte att den här förlossningen behöver få samma start, främst eftersom jag inte har mycket vatten den här gången. Eller så hamnar vi i det värsta scenariot av alla.

3) Ööh, var det där en vattenavgång?