fredag, april 14, 2017

När är rätt tid att skaffa barn?

Aldrig, skulle jag kanske svara på den frågan.

Inte om man med rätt tid menar ett tillstånd där allt är under kontroll: fasta jobb, säker ekonomi, färdigbyggt hus, ungdomlig pigghet, ork och möjlighet till god karriär och självförverkligande trots föräldraskap.


Det är ca tre år sedan jag och Anders fick de här muggarna av en vän. Då var jag inte riktigt övertygad över budskapet. (Sorry Johi! ;) ) Det är jag än mindre idag. Ett mer passande citat skulle vara "Panic! It's a baby!"

Det finns människor som inte panikerar, utan som tycker att det här med babysar är det mysigaste som finns. Inte alls jobbigt. Så är inte riktigt fallet med mig. Vi tittade idag på bilder från när Elias var nio månader gammal. Vad länge det tog att komma till nio månader! Vilken sömnskuld och trötthet vi upplevde i nio månader och mer därtill. Och vad länge det ännu skulle räcka innan han lärde sig gå, tala och bli mer självständig. Han var så allvarsam det första året, och det var mycket gråt. Mycket gråt och gnäll har vi också haft de senaste dagarna. Över tre år är han nu. Lättare är det definitivt, men smärtfritt? Nej, så upplever jag det inte.

Lite orsak till panik finns det nog, nu när andra rundan närmar sig. Men den här gången är jag mer erfaren. Jag vet att tröttheten och känslan av bundenhet går över. Nu andra gången hoppas jag kunna oroa mindre och röra på mig friare. Njuta mer, och sätta mindre fokus på svårigheterna.

Ja njuta mer, där hade vi det! För det finns ju så mycket att njuta av bara man klarar av att flytta fokus från det tunga till det underbara.

Rätt tidpunkt? Nej, om alla kriterier upptill ska vara uppfyllda. Nej, om jag känner att jag inte klarar av mer gråt just nu.

Rätt tidpunkt? Ja, om jag vill ha en till liten krabat att lära känna och älska över allt annat. Ja, om jag vill ha en familj runtomkring mig när jag blir äldre.

onsdag, april 12, 2017

Melinda & Daniel

En bidragande orsak till att jag fick bråttom att skaffa min nya kamera var att jag fick en förfrågan av min goda vän Melinda om jag kunde ta förlovningsfoton åt henne och Daniel. Det hade varit en dröm för mig att få fotografera mina vänner i såna här omständigheter, och nu skulle jag få min första chans. Jag kunde inte låta bli att köpa en kamera.

Under fotodagen kändes det verkligen som att jag fick ut min lön för köpet. Det kändes härligt att jag nu kunde börja ta sådana foton som jag ville.

Vi besökte två platser, kyrkoruinerna i Gamla Vasa och Svedjehamn. Objektivet är AF-S Nikkor 50mm f/1.8G.























Grattis Melinda och Daniel!

onsdag, mars 29, 2017

Fotovandring i Vasa

Igår hade jag för ovanlighets skull tid för en promenad i vår vackra Vasa. Jag passade på att utforska min nya kamera.







Ny kamera

Efter ungefär ett år utan fungerande kamera kom jag mig för att köpa en ny. Jag hade tänkt vänta längre, men kom på andra tankar. Dels började jag känna mig uttråkad utan kamera, dels ville jag fortsätta utvecklas. Den viktigaste faktorn var kanske ändå att jag vill fotografera våra barn.


Så det blev en Nikon D5300 med objektivet AF-S NIKKOR 50mm f/1.8 G.

söndag, mars 12, 2017

Jag gästbloggade

Dagens blogginlägg får ni läsa på en annan blogg. Jag hade nämligen glädjen att få gästblogga på den här bloggen: lika men olika, olika men lika.

Jag har redan nämnt bloggen här i min blogg. Det är min goda vän Sofia och två av hennes vänner som skriver om att leva med en funktionsnedsättning.

tisdag, februari 21, 2017

Ibland blir jag lite deppig

Ibland blir jag lite deppig. Till exempel när vintermörkret håller i sig för länge, när jag har saknat en egen kamera för länge, när livet blir lite tråkigt och jag tycker att jag har ett för litet socialt liv.

Sen talar jag med någon vän som fått avslag på sin ansökan om asyl, och hotas skicka tillbaka till svält och krig - ett oerhört osäkert liv. Då känner jag mig som världens mest privilegierade människa. Vad kan jag säga till den här vännen? Att jag är jättejätteledsen. Det är jag och det säger jag. Men det känns så absurt, att det enda jag kan göra är att säga den meningen. När min vän hotas skickas tillbaka till ett sådant osäkert liv.

måndag, februari 20, 2017

Halvvägs

Oj, vad fet jag blivit!  
tänkte jag en dag när jag gick förbi spegeln.
Sen kom jag på det. 
Jag är ju gravid!

Nu har vi kommit halvvägs. Även om jag har lärt mig att det i praktiken kan betyda långt över halvvägs, eller varför inte inte alls halvvägs än. Men halvvägs enligt beräknat datum i alla fall. Magen växer, kullerbyttorna i magen tilltar i styrka.

Precis som med Elias har jag fått må bättre än man kunde förvänta. Trött och lätt illamående var jag den första tredjedelen, men inget som störde mig desto mer.

Med Elias kändes den första halvan av graviditeten lång, medan andra halvan gick snabbt. Den här gången har första halvan gått snabbt, hur blir det då månne med andra halvan?

Antagligen kommer jag efter juli en och annan gång hinna tänka "Vad tänkte vi egentligen?". Men min önskan har aldrig varit att endast ha ett barn, och nu känns som en bra tidpunkt. Ja, bra och bra, plötsligt kanske vi får något husbygge på oss också, vem vet. Men Elias börjar bli såpass stor nu att jag är glad att det blev av nu.



Jag ser ut som en geting
sade jag åt Anders när jag prövade en sån här kreation. (se bilden ovan)
Ja, jag tycker du har varit lite bitsk på sistone,
var svaret.

måndag, januari 23, 2017

För andra gången

Nu är det andra gången jag är i vecka 16+0. Exakt vad som hände när jag var i det skedet med Elias kan jag inte komma ihåg, men nu som då tänker jag tillbaka på vad som hände i det skedet förra gången. "Då var vi på cykelsemester i Mellaneuropa", "Då gick jag på kurs i Stockholm". 

Den här gången fick vi gå ultraundersökningen (och all annan rådgivning) på svenska. Så oerhört skönt att förstå vad läkaren säger!

Sockerbelastning fick jag också göra för andra gången. Samma stickande känsla i halsen efteråt. Förra gången satt jag i labben mitt i centrala Tammerfors, omgiven av okända människor, läsande tungläst material till min avhandling. Den här gången satt jag i hälsogården i lilla Kvevlax, planerade lektioner och träffade på bekanta. Betydligt trevligare.

Förra gången började magen ändra form ungefär i tolfte veckan. Den här gången redan i femte eller sjätte veckan. Jippii ...

Ett par gånger har jag också hunnit tänka på förlossningen. Efter förra förlossningen tänkte jag att det inte är värt att tänka på förlossningen förutom när man är mitt i den. Nog förbereda sig och så, men inte tänka på den med känslor och oro. Ett visdomsord som det är lagom lätt att hålla sig till när man läser en bok om förlossning. När värkintervaller, utdrivningsskede och smärtlindring beskrivs är det tämligen svårt att läsa orden utan att minnen kommer tillbaka. Och då undrar jag om man ska gå med på det här en gång till.


torsdag, januari 12, 2017

Tips: Blogg

Nu har min vän Sofia tillsammans med två av hennes vänner startat en blogg.

Så, är det en blogg för dig?


Vill du bredda dina insikter om personer med funktionsnedsättningar?
Vill du veta hur någon med en funktionsnedsättning lever, fungerar och tänker?
Eller vilka fördomar de möter på?
Är du beredd att upptäcka eventuella fördomar hos dig själv?

Då rekommenderar jag en titt på deras blogg som du hittar här.

Jag är glad för den här bloggen. Jag tror den behövs.

Tips: Undervisning om församlingen

När jag i våras tillsammans med tidningen Livets redaktion åkte till Åland för att göra intervjuer, fick jag komma i kontakt med Pingstkyrkan i Mariehamn och pastorn Kenneth Witick och hans fru Elisabeth. Det som de berättade om församlingen där och det jag själv fick en liten inblick i gjorde mig djupt berörd. Jag tänkte att hit borde jag komma tillbaka för att genom undervisning och deltagande låta mig undervisas om församlingsliv.

Nu behöver jag inte åka till Mariehamn heller, för Kenneth har gjort en undervisningsserie om församlingen på Himlen TV7. Det här är någonting jag önskar att varje kristen skulle lyssna på. Själv har jag nu lyssnat klart de fem första avsnitten. 

Här kan ni titta på första avsnittet, och därifrån komma vidare till de andra avsnitten.

måndag, januari 02, 2017

2016

Att komma ihåg vad som hände 2016 kan bli lite svårt. Det här året har inte många blogginlägg blivit skrivna och den enda dagbok jag har fört är min bönedagbok, en dagbok som jag betraktar som ganska privat. Men vi gör ett försök.

  • Efter jullovet fortsatte jag i januari jobbet vid Efö. Vi omorganiserade våra grupper, så jag fick lära känna en ny grupp. Det var tungt i början, men med tiden blev relationen till gruppen riktigt fin.
  • Den våren jobbade jag ganska mycket, men jobbet var väldigt givande.
  • Elias var sjuk nästan hela våren. Hans födelsedagsfest fick skjutas upp flera veckor.
  • Jobbet gjorde att jag fick dra ner på mina egna fritidsaktiviteter. Bloggandet dog ut. Så också fotograferandet.
  • Att fotograferandet dog ut berodde också på att kameran dog. Lite över 2 år gammal. Aldrig Sony mer.
  • De absoluta höjdpunkterna i jobbet under våren var friluftsdagen på Klippan och stafettkarnevalen, där våra elever deltog.
  • På våren åkte vi med tidningen Livets redaktion till Åland. Där gjorde vi intervjuer, och fick insikter om församlingarnas verksamhet i Mariehamn. Det jag hörde om församlingarna där gjorde mig riktigt uppmuntrad.
  • I maj besökte vi min lillebror i Åbo.
  • Lite innan jobbet vid Efö avslutades redde det upp sig med höstens jobb. Guds ledning kallar jag det. 
  • I början av juni flyttade vi tillbaka till Kvevlax. Det var skönt för mig.
  • Sommarlovet var långt och välbehövligt.
  • Jag deltog i mitt första cykellopp i juli. Jag åkte dit helt utan förhoppningar, men blev lyckligt överraskad över min nionde plats. Det var roligt att genomföra ett lopp med en ganska välfungerande klunga. Jag fick insikter i klungtekniken som jag aldrig skulle ha förstått genom att enbart läsa.
  • Några dagar efter Botniacyklingen åkte vi på resa till Tyskland. Elias talar fortfarande om att han varit på flyg, och han kommer ihåg att han åt russin på flyget. Men i övrigt var resandet så tungt för mig att jag tänkte att "inte på de kommande sju åren". Får se hur många år det på riktigt tar innan vi åker utomlands igen. (Sverige räknas kanske inte.)
  • Under hösten fick jag undervisa svenska på Arbis och på sjukhuset.
  • Jag fick också spendera en natt på sjukhuset tillsammans med Elias. Det var ju i och för sig inte roligt, men det var skönt att Elias fick bra vård mot laryngiten.
  • Det blev en fin juletid tillsammans med den närmaste släkten.
Mer finns att läsas i min bönedagbok. Vill ni veta vad som står där får ni fråga mig personligen.

Gott nytt år 2017!
-


fredag, december 30, 2016

I juli

Kanske är vi tokiga. Riktigt galna. Men nu är jag inte längre rädd för det jag skrev om i december 2014. Tiden har gått och jag har fått pusta ut. Kanske har jag hunnit glömma det tunga. För nu är vi beredda på barn nr. 2.

I maj har jag hunnit jobba två skolår och det känns som en fin tidpunkt att gå in i nästa mammaledighet. Vår baby i magen är inte alls gammal ännu, knappt 13 veckor. Men vi har fått se den på skärm och den levde och mådde bra, rörde på sig och vinkade. Nu vet vi att där finns en sötnos som kommer att ta större utrymme.

När Elias föddes bodde vi i Tammerfors. Anders arbetade hårt, vi hade inte många bekanta i närheten och jag var totalt oförberedd på vad det innebar att bli förälder. Den här gången är förutsättningarna de motsatta. Vi bor i Österbotten, med familj och vänner runtomkring, jag vet vad det innebär att få ett barn, Anders kommer att ha bättre möjlighet att ta ledigt och rådgivningen och förlossningen kommer att förlöpa på svenska. Vilken oerhörd lättnad att under ultrabesöket inse att man faktiskt förstår vad läkaren berättar. Hur enormt mycket tryggare det känns då!

Lite skrämmande kan tanken på en till ändå vara. Jag ser inte framemot förlossningen, inte heller sömnskulden. Men jag tror att vi den här gången kommer att ha bättre strategier för hur vi tar oss igenom den första tiden. Den här gången vet jag också att saker går över. Den skrikiga tiden går över, amningen går över, tröttheten går över. Och när jag landat i den nya vardagen kommer jag att sitta och hålla en sötnos i min famn som jag kommer att älska över allt annat.

För det mesta när jag tänker på att få ett till barn känner jag mig inte nervös. Endera har jag glömt, eller så har jag försonats med tanken på att det härliga i livet ofta också kan vara tungt. 

10 juli är datumet som står i våra hjärtan. Får se om det blir tre veckor för tidigt som senast, två veckor för sent, eller kring det beräknade datumet. Mest hoppas jag på det tredje alternativet. Tre veckor för tidigt var ingen höjdare. Två veckor för sent skulle knappast heller vara det. Hur som helst ser vi framemot det som vi ska få vara med om.