onsdag, juni 28, 2017

Sätesförlossning eller kejsarsnitt? Hur jag valde

Efter informationen jag fick av läkarna, och efter att ha rådfrågat bekanta med erfarenhet och/eller expertis beslutade jag mig för kejsarsnitt istället för sätesförlossning. Jag vill förklara varför jag valde kejsarsnitt, trots att en stor del rekommenderade sätesförlossning.

Innan jag fick några fakta presenterade för mig tänkte jag att kejsarsnitt var det vanliga tillvägagångssättet vid sätesläge, som både rekommenderades av sjukhuspersonal och uppskattades mest bland föderskor. Därför kom jag att bli överraskad.

Från sjukvårdens sida var de ganska neutrala, och sade att föderskan vid sätesläge får välja själv. Listan med riskerna var dock längre vid kejsarsnitt än vid sätesförlossning, och en läkare sade att jag inte ska välja kejsarsnitt för lättvindigt. Jag som tidigare hade tänkt att kejsarsnitt var det naturliga valet började tvivla.

När jag började höra om efter erfarenhet och expertis bland mina bekanta blev jag överraskad över att många av mina bekanta hade genomgått sätesförlossning. Det överraskade mig också att de rekommenderade detta förlossningssätt. En del bekanta hade erfarenheter av kejsarsnitt, vissa goda sådana, vissa dåliga. Många med erfarenhet av både vanlig förlossning (eller sätesförlossning) och kejsarsnitt rekommenderade det första.

Det visade sig att jag inom min bekantskapskrets (eller bland vänners vänner) har många barnmorskor. Dessa rekommenderade alla sätesförlossning framom kejsarsnitt.

Trots all uppmuntran till sätesförlossning valde jag kejsarsnitt, eftersom
- jag hade hört några skräckhistorier om sätesförlossning, och det här satte stämningen för mig redan från början. (Skräckhistorier finns bland vanliga förlossningar också, påpekas det då.)
- jag är rädd för en sätesförlossning. Rädd för att brista mycket, rädd för att babyn ska få syrebrist.
- jag vid förra förlossningen fick panik när jag skulle krysta ut barnet, och därmed höll tillbaka, något man inte bör göra vid sätesförlossning.
- en del människor runtomkring mig delade mitt obehag inför en sätesförlossning. 

En barnmorska rekommenderade sätesförlossning om jag är samarbetsvillig. Min respons blev:
- Men det är jag ju inte.

Min vän och barnläkare Hanna sade att om jag lider av förlossningsskräck kan detta utgöra en risk, och då kan kejsarsnitt vara att föredra.

Så det fick bli rädslan som bestämde den här gången. Rädslan för kejsarsnitt är mindre än rädslan för sätesförlossning. Min föreställning är att ett kejsarsnitt är mer kontrollerat, även om det medför vissa nackdelar, medan en sätesförlossning är mer oberäknelig, och kan gå hur bra som helst, eller riktigt dåligt.

Kan hända att jag efteråt medger att det var ett besvärligt val. Men mellan pest och kolera valde jag nu då kolera.

måndag, juni 26, 2017

Den stora veckan

En mycket speciell vecka har vi framför oss. Det är veckan när min syster kommer att få sitt hus och vi vårt andra barn. Huset kommer på onsdag och babyn på fredag, om allt går som planerat. Kan en vecka bli mer spännande än så?

Jag valde kejsarsnitt framom sätesförlossning, och det blir av nu på fredag, ifall förlossningen inte råkar starta innan dess. Det känns skönt att nu ha ett bestämt datum, och att datumet är så nära förestående. Den gångna veckan har känts lite som en bergochdalbana, men idag klarnade det att det nog blir kejsarsnitt på fredag.

Det var nämligen så att innan jag meddelade sjukhuset om mitt beslut hade jag hört att snitten utförs på fredagar. Jag hade räknat ut att mitt kejsarsnitt antagligen skulle bli 30.6. På sjukhuset bestämde man ändå att det fick bli 7.7, endast tre dagar före beräknat datum. Det här datumet kändes avlägset, när jag hunnit ställa in mig på 30.6, och dessutom fanns det en risk att förlossningen skulle komma att starta av sig själv innan det. Läkaren sade att ifall förlossningen kommer igång av sig själv, och den framskrider så fort att det börjar bli dags för krystskedet, är det inte längre någon vits med kejsarsnitt.

Jag ville gärna undvika en eventuell sätesförlossning, och började därför göra övningar som enligt internet kan hjälpa barnet att svänga på sig. Efter tre övningar tyckte jag att barnets rörelsemönster hade ändrat helt, och nu var jag inte längre säker på hur barnet låg. Jag hoppades att barnet låg med huvudet ner.

Då ringde de från sjukhuset och meddelade att de ändrat tiden för kejsarsnittet till 30.6, helt enligt min hemliga önskan. Nu önskade jag plötsligt att barnet ändå skulle ligga med huvudet upp, för det skulle kännas ganska bra och bekvämt att ha ett datum inom en snar framtid där man vet att förlossningen sker under kontrollerade former.

Barnets rörelsemönster började återgå till de bekanta, och idag fick jag på rådgivningen bekräftat att barnet ligger med huvudet upp. På fredag blir det alltså kejsarsnitt

torsdag, juni 22, 2017

Tomten är vår! Vi blir Kvevlaxbor

Nu äntligen kan jag berätta om vårt tomtköp!

Under en längre tid har vi sökt hus eller tomt i Kvevlax. Vi har hållit ögonen öppna på hela Vasa-Korsholms-trakten, men allra helst ville vi (i alla fall jag) bosätta oss i Kvevlax. Dels har vi börjat trivas bra i byn, dels äger min syster med familj sedan några år tillbaka en tomt i byn. Tänk vad härligt det skulle vara att bo i samma by som min syster! Vad värdefullt det skulle vara för våra barn!

Så kom i våras en möjlighet för oss att köpa tomt i Kvevlax. Inte var som helst, utan bredvid min syster! Jag var beredd att slå till direkt, men Anders funderade en längre tid på saken. Jag höll på att ge upp hoppet när Anders sedan mjuknade upp. 

Systern bygger hus nu i sommar, och vi har arbetat en del på deras tomt i vår. Det har varit idylliskt att se våra pojkar leka tillsammans där och att få arbeta med systern med familj och våra föräldrar. Det har varit så fint att drömma om framtiden bredvid systern.


Men det är först nu som vi faktiskt äger tomten. Vi har redan många papper klara, så som husköpet och banklånet, men tomtköpet var kopplat till bygglovet, och bygglovet fick vi riktigt nyligen. Utan bygglovet hade inget blivit av, men nu är tomten vår. Vi har arbetat ivrigt för att hinna få bygglovet före semestrarna, så att det inte skulle dröja förrän vi kunde börja arbeta på tomten.

Så nu får vi bygga vårt paradis. Bredvid min systers paradis. Tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag och min syster skulle få bo i samma kommun, än mindre som närmsta grannar. Det började kännas frustrerande när det räckte så länge innan vi hittade hus/tomt, men nu känns det som att Gud besparade oss möjligheten att få napp eftersom han hade en skatt bevarad åt oss.

Schemat det närmaste året ser ut enligt följande: under hösten kommer grunden, i februari/mars kommer husskalet och under våren och sommaren får vi jobba inomhus. Inflyttningen sker antagligen nästa sommar/höst.



söndag, juni 18, 2017

Replots hamn

Det måste finnas någon strand på Replot, tänkte jag, och googlade mig fram till Replots hamn. Vi ville åka någonstans idag hela familjen, och då fick det bli Replots hamn. Jag vet att jag har hört reklam om Café Arken på radion, men visste inte att det nu var dit jag var på väg. Nu kan jag själv göra reklam för Replots hamn, där Café Arken ligger och gör stället än mer attraktivt. En simstrand, ett hopptorn, en vacker hamn och svalkande glass från caféet. Det är ungefär vad jag önskar mig av en vacker sommardag. (Nej, jag hoppade inte! Jag simmade inte ens. Men stämningen var den rätta.)
Ibland skulle det vara till fördel att behärska det här med retuschering. Bara så att man kunde dölja vissa detaljer.




Den motvillige fotografen fick ställa upp igen.










36+5 och en bild

Jag började få lite panik över att beräknat datum närmar sig. Det är nämligen så att jag bara fotat en bild hittills av min gravidmage. Nog vore det ju fint att ha något minne av hur magen såg ut mot slutet också. Så med hjälp av en motvillig fotograf fick jag igår det här fotot till stånd, från vecka 36+5.





torsdag, juni 15, 2017

Dagens två nyheter


1) Ännu mer än två dygn efter vändningsförsöket är magen öm på de ställen läkaren tryckte på. Som tur är det en vecka mellan de två vändningsförsöken.

2) Anders fick den bästa tänkbara födelsedagspresenten: Bygglov! Bara vi får saker svart på vitt är jag mer än ivrig att få berätta om våra drömmar och planer. Vi har haft många underskrivna papper, men allt har varit knutet till bygglovet, därför har jag ännu inte kunnat berätta om allt här på bloggen. Men snart!

Det här fotot tog jag idag i mer än 20 graders värme. På facebook namngav jag bilden "Det här är livet!" Fritt fram att hitta så mycket symbolik som helst i bilden. Det mindre uppenbara är att jag tycker det är livet att få tidningen som jag själv jobbar för genom postluckan.


Det här är livet!

Sofie Granlunds foto.

onsdag, juni 14, 2017

Några erfarenheter rikare - ett svängningsförsök av babyn

Första gången jag på riktigt var in på sjukhus var i samband med Elias födelse. Min kännedom om sjukhusliv innan det var lyckligtvis ringa. Så när jag igår (i vecka 36 + 1) skulle till sjukhuset för att försöka svänga på babyn, som ligger med huvudet uppåt, såg jag det som en exkursion. Lite nervös var jag, men mest nyfiken.

"Ingen spabehandling"

Jag hade fått några utlåtanden om svängningsförsöken på förhand:
"Inte alls smärtsamt."
"Inte någon spabehandling. Det kan kännas obehagligt."
"Det ska inte göra ont, men det kan kännas obehagligt."
"Inte så farligt som folk säger, men inte är det någon spabehandling."

Därtill hade jag en mardröm om svängningsförsöket, men i mitt vakna tillstånd förstod jag att det omöjligen kunde gå till på det sättet.

Svängningsförsöken gjorde ungefär så ont som jag hade kunnat föreställa mig. Att tänka sig att det inte alls skulle göra ont när någon knådar en uppsvälld gravidmage hade varit naivt. Så pass ont gjorde det att sängkanten fick sig en behandling av mina nävar. Men det gjorde inte heller mer ont än man skulle föreställa sig. Med flera pauser mellan svängningsförsöken, och utan att hålla på i en evighet var det helt uthärdligt. Så nu låter mitt eget utlåtande:

"Lite smärtsamt, men hanterligt."
(Nu i efterhand förstår jag inte vad som menades med obehagligt i de utlåtanden jag fick/läste. Det var inte alls obehagligt på något skrämmande vis, bara rätt och slätt lite smärtsamt.)

Fick lära känna babyn mera

Det positiva med besöket var att jag fick lära känna babyn lite bättre, och mitt eget tillstånd. Babyn väger nu 2,7 kg (Elias vägde vid födseln en vecka senare 3,1 kg), vattenmängden är inte speciellt stor (förra gången var mängden riklig och Elias föddes tre veckor för tidigt) och jag är öppen 1 cm. Om det sistnämnda är positivt eller negativt vet jag inte. Läkaren tog ingen speciell notis om det, och själv är jag glad att det inte kommer att behövas en massa arbete för att få mig att öppnas den första centimetern.

Efter vändningsförsöket kontrollerades att babyns hjärtljud såg bra ut. Det visade sig att jag på dessa ca 20 minuter hade fyra små sammandragningar, av vilka jag kände av en. Nu när vändningsförsöket var över kändes det faktiskt nästan som att befinna sig på spa - helt i lugn och ro, utan förpliktelser, fick jag i min ensamhet sitta och läsa Allers i ett rum med utsikt över Vasas vackra strandlinje. Inte alls något att klaga över.

Till problemet

Så hur gick vändningsförsöket då? Nä, det lyckades inte. Innan sjukhusbesöket hade jag nästan önskat att försöket inte skulle lyckas - ett kejsarsnitt lät lockande när man varit med om en förlossning. Men när läkaren började räkna upp riskerna med kejsarsnitt började jag intensivt önska att babyn skulle svänga sig och att jag skulle få genomgå en helt vanlig förlossning.

Jag fick en ny tid till nästa vecka. Min kusins barn svängde sig mellan de två vändningsförsöken, så där ligger nu mitt hopp. Babyn var ytterst livlig hela dagen igår, men tyvärr känner jag igen rörelsemönstren, fötternas position har inte ändrat.

Till nästa vecka gäller det att läsa på så mycket som möjligt om sätesförlossning och kejsarsnitt att jag kan göra ett nyktert val. En sätesförlossning skrämmer vettet ur mig. Hur mycket spricker man? Babyn ska fort ut, annars finns risk för syrebrist. Inte lugnande för mig som senaste gång tog lite väl god tid på mig med krystandet eftersom jag på grund av smärta och panik vägrade trycka på allt jag kunde. Å andra sidan var riskerna med kejsarsnitt fler än jag hade räknat med. Summa summarum tror jag att rädslan för sätesförlossning kan få mig att välja kejsarsnitt. Det låter som att sätesförlossning kan gå hur bra som helst, men om det inte gör det kan skadorna vara stora, större än vid kejsarsnitt.

En till exkursion - magnetröntgen

Jag fick en överraskning igår också. Jag skulle inte endast få bevittna ett vändningsförsök, jag skulle också komma att få prova på magnetröntgen. Eftersom babyn inte svängde på sig antog jag erbjudandet om att undersöka min kropps möjligheter att genomgå en sätesförlossning.

Eftersom jag inte har någon svår sjukdom, eftersom benen for in först och huvudet låg riktigt nära ingången till trumman och eftersom trumman var ganska rymlig, kändes det inte alls så obehagligt med denna röntgenform som jag hade tänkt mig. Mitt största problem var rädslan för att jag som gravid skulle kunna bli illamående av att ligga på rygg. Men med sköterskans försäkran om att jag i sådana fall skulle få komma ur trumman försökte jag andas i lugn och ro. Mitt näst största problem var hur jag skulle kunna ligga stilla när sången "You're the one that I want" började spelas i mina hörlurar.

Några framtidsscenarier

Eftersom babyn ligger med baken neråt fick jag den inte alltför trevliga upplysningen om att jag vid en eventuell vattenavgång behöver åka liggande in till sjukhuset, alltså då troligtvis med ambulans. Jag borde ha frågat mera om hur pass mycket jag kan vara i rörelse, för nu är det lite oklart för mig vad jag får och inte får göra vid en vattenavgång. Borde jag ha telefonen i koppel så att jag kan dra den till mig istället för att springa och hämta den? Får jag gå och öppna dörren när ambulanspersonalen knackar på, eller ska de bryta sig in?

Jag har redan lyckats måla upp några framtidsscenarier som inte är alltför smickrande.

1) Jag och Elias sitter på bussen till Karleby och någonstans ute i skogen går vattnet. Jag får generat lägga mig ner på någon bänk och ropa "Heej, busschauffören! Nu får ni stanna och ringa efter ambulansen!" Jättekul ...

2) Jag och Elias sitter i bilen på väg till Vasa. Vattnet går just innan första avtaget till Smedsby. Jag parkerar panikartat vid vägrenen. Jaha, var ska jag ligga? På växelspaken? Ringer ambulansen, sedan Anders. Ambulansen kommer. Elias förstår ingenting och kommer chockerad med mig i ambulansen.

Även om Elias förlossning började med (riklig) vattenavgång tror jag inte att den här förlossningen behöver få samma start, främst eftersom jag inte har mycket vatten den här gången. Eller så hamnar vi i det värsta scenariot av alla.

3) Ööh, var det där en vattenavgång?

måndag, juni 05, 2017

En bland tolv

Senast vi skulle få barn visste jag om två andra par som väntade barn ungefär samtidigt. Den här gången är det annorlunda. Elva andra finländska kvinnor jag känner har fått eller kommer att få barn i månaderna maj-augusti. Det känns som en boom, och jag befinner mig mitt i den. Vi är ett par av tolv. På fyra månader. Lite galet känns det faktiskt. Men på ett positivt sätt. När jag den här gången väntar på förlossning, när jag sedan återhämtar mig, när jag har sömnskuld, vakar på nätter och gråter i babyblues, så vet jag att jag inte är ensam. Jag är en av tolv i min bekantskapskrets. Jag har på känn att facebook kommer att vara viktig för mig månaderna framöver.

söndag, juni 04, 2017

Sommarlov och mammaledighet

Sommaren inleddes igår, när skolbarnen och studenterna fått sina betyg och tog sig ut från skolbyggnaderna i det vackra,  om än något kalla, vädret. Också min mammaledighet inleddes, även om det inte märktes någon förändring i vardagen, då jag varit utan jobb sedan slutet av april.

Förra gången hann jag vara mammaledig två veckor innan förlossningen startade. Den här gången är jag beredd på att det kan ske när som helst. Men SF-måttet tyder på att det kanske inte går lika snabbt den här gången. Det som också är annorlunda den här gången är att babyn fortfarande ligger med huvudet uppåt. Det blir ett besök till sjukhuset om någon vecka för att försöka svänga på babyn. Lyckas inte det välkomnar jag kejsarsnitt.

Det har suttit helt bra med ledighet. Jag har en del på min to do-lista, så som att införskaffa saker, laga mat att frysa ner m.m, och sånt här tar en hel del tid när man har en treåring som vill ha ens uppmärksamhet och inte tycker att allt behöver gå så smidigt.

Det känns som att det inte är länge kvar nu. Dels med tanke på hur det gick förra gången, dels med tanke på att de inkommande veckorna innehåller flera sjukhus- och rådgivningsbesök, och vem vet - plötsligt kanske ett kejsarsnitt som planeras in före beräknat datum. Det känns som att hela den kommande månaden mer eller mindre kommer att handla om den förestående förlossningen.

fredag, april 14, 2017

När är rätt tid att skaffa barn?

Aldrig, skulle jag kanske svara på den frågan.

Inte om man med rätt tid menar ett tillstånd där allt är under kontroll: fasta jobb, säker ekonomi, färdigbyggt hus, ungdomlig pigghet, ork och möjlighet till god karriär och självförverkligande trots föräldraskap.


Det är ca tre år sedan jag och Anders fick de här muggarna av en vän. Då var jag inte riktigt övertygad över budskapet. (Sorry Johi! ;) ) Det är jag än mindre idag. Ett mer passande citat skulle vara "Panic! It's a baby!"

Det finns människor som inte panikerar, utan som tycker att det här med babysar är det mysigaste som finns. Inte alls jobbigt. Så är inte riktigt fallet med mig. Vi tittade idag på bilder från när Elias var nio månader gammal. Vad länge det tog att komma till nio månader! Vilken sömnskuld och trötthet vi upplevde i nio månader och mer därtill. Och vad länge det ännu skulle räcka innan han lärde sig gå, tala och bli mer självständig. Han var så allvarsam det första året, och det var mycket gråt. Mycket gråt och gnäll har vi också haft de senaste dagarna. Över tre år är han nu. Lättare är det definitivt, men smärtfritt? Nej, så upplever jag det inte.

Lite orsak till panik finns det nog, nu när andra rundan närmar sig. Men den här gången är jag mer erfaren. Jag vet att tröttheten och känslan av bundenhet går över. Nu andra gången hoppas jag kunna oroa mindre och röra på mig friare. Njuta mer, och sätta mindre fokus på svårigheterna.

Ja njuta mer, där hade vi det! För det finns ju så mycket att njuta av bara man klarar av att flytta fokus från det tunga till det underbara.

Rätt tidpunkt? Nej, om alla kriterier upptill ska vara uppfyllda. Nej, om jag känner att jag inte klarar av mer gråt just nu.

Rätt tidpunkt? Ja, om jag vill ha en till liten krabat att lära känna och älska över allt annat. Ja, om jag vill ha en familj runtomkring mig när jag blir äldre.

onsdag, april 12, 2017

Melinda & Daniel

En bidragande orsak till att jag fick bråttom att skaffa min nya kamera var att jag fick en förfrågan av min goda vän Melinda om jag kunde ta förlovningsfoton åt henne och Daniel. Det hade varit en dröm för mig att få fotografera mina vänner i såna här omständigheter, och nu skulle jag få min första chans. Jag kunde inte låta bli att köpa en kamera.

Under fotodagen kändes det verkligen som att jag fick ut min lön för köpet. Det kändes härligt att jag nu kunde börja ta sådana foton som jag ville.

Vi besökte två platser, kyrkoruinerna i Gamla Vasa och Svedjehamn. Objektivet är AF-S Nikkor 50mm f/1.8G.























Grattis Melinda och Daniel!